Jag har startat ett bokstreck med U

En vädur har sällan fel!

Att vara med i en bokcirkel verkar kul. Trevligt folk, intressant prat och god mat. Efter att ha väntat förgäves på att bli inbjuden, fattar jag att det är som vanligt; en får ta tag i det själv.

Så nu har jag startat en egen cirkel. Eller snarare ett steck eftersom vi bara är två –U och jag.

Vi har länge tipsat varandra om böcker vi tycker den andra ska läsa – men har alltid varit i otakt. När U har läst och vill prata om en bok jag har rekommenderat, har jag ofta hunnit glömma både vad det heter, vem som skrivit och i värsta fall – också vad den handlade om. Poängen med bokstrecket är att vi läser samma bok samtidigt och träffas så fort som möjligt för prat och mat.

Vår första streck-boken var Året med 13 månader av Åsa Lindeborg. Och om den tyckte vi mycket. Vi läste med bestörtning om hennes yrkesmässiga avväganden i samband med #meetoo, och noterade intresserat hur mycket och ofta hon åt och drack.

Om jag hade ätit och druckit hälften så mycket under ett år hade jag ( hasat fram som en alkad sackosäck (oavsett årets antal månader).

Vi blev också imponerade av (= var avundsjuka på) att barnen så gärna ville hänga med sin mamma. Plus att hon verkade stöta ihop med vänner så fort hon gick utanför dörren.

Det enda vi på allvar kunde relatera till var hennes risiga kärlekshistoria. Vi har alla varit där!

Nästa bok är Jag kan ha fel av Björn Nattiko Lindeblad. Visdomar från en fd buddhistmunk visar sig vara en rejäl utmaning för två vädurar som helst vill göra allting NU och sällan har fel.

Ingen av oss hade heller valt den på egen hand. Läsningen är en hommage till U:s dotter som otippat gav mamma och hennes väninna ett lästips.

Fortsättningen följer efter nästa prat-och-mat-träff.

Till dess blir jag glad för tips om snabblästa och temperamentsfulla vädursböcker.

Jag tar selftape till en ny nivå

Mycket nöjd med min utgångsposition.

För några dagar sedan skrev jag om en missad provfilmning. Men jag får en andra chans:

– Kan du skicka en selftape?, skriver rollbesättaren i går.

– Självklart, svarar jag och googlar.

Selftape är en filmad scen som skådespelaren gör på egen hand, oftast med mobiltelefonen, och skickar in till castaren/rollbesättaren.”

Jag fattar.

Jag vet inte hur andra wannabe-skådisar/statister tänker, men jag antar att många vill framstå så bra, snygga, coola och vettiga… som möjligt.

Jag tvingas tänka tvärtom.

Mitt ”problem” är att jag är i Småland med en garderob full av duger-att-jobba-i-trädgården-med-kläder, en torr mascara och ett alldeles för rött läppstift. This is it!

Det visade sig att jag inte bara skulle göra några ”prator” utan också agera – med och utan repliker.

Nya problem.

Jag är ensam i huset och praktiskt taget ensam i hela byn. Räddningen är att M, som har en stuga några mil söderut, har bjudit mig på middag.

Efter revbensspjällen med potatisgratäng kan hon tänka sig att ta min mobil och filma medan jag går omkring med en plastback under armen och låtsas stöta ihop med påhittade arbetskamrater.

Allt känns så orimligt onaturligt att vi nöjer oss med en tagning.

Tyvärr råkar jag gå ur bild några gånger och nästan alla repliker dränks av ljudet från sjön. Men allt och alla kan inte vara perfekta så jag skickar filmen.

Hur svårt kan det va? Jättesvårt!

Klantigt att ramla ur bild?

Den som rest har något att berätta

Fler människor än fladdermöss i en annan tid.

För fyra år sedan – i en annan tid – tog jag och tre ladies färjan från Stockholm till Helsingfors. Därifrån tog vi tåget till Moskva. Efter fjorton dagar – med stopp i Ulan Bator – kom vi till Peking.

Yngste sonen L gjorde samma resa när han var typ 21. Vi hade nyss fyllt 60. Det är olika.

Såvitt jag vet kom ingen i ”min” grupp hem med en valhänt tatuering gjord av en ”vän” i kupén bredvid. Om jag minns rätt hade L och hans sällskap heller inga synpunkter på vare sig komfort eller hygien.

Själv blev jag golvad av stanken på tågets rostfria toalett, medan andra var mer skeptiska inför britsarnas loppiga filtar. Alla var överens om att den ryska personalen vunnit på att en charmkurs.

Efter 4-5 dygn utan täckning befann vi oss i dvala och hade definitivt klippt banden till Sverige. Trodde vi – men icke.

Home sweet home i Mongoliet.

Av en olycklig slump hade vi valt exakt samma resrutt som en grupp svenskar från ”Rosa Bussarna”. Den goa känslan av att ha sovit i en mogolisk jurta dämpades betydligt av att äta frukost med ett gäng välgödda svenska medelålders män som tvångsmässigt måste berätta hur mycket pengar de tjänar och vilka länder har varit i.

Som grädde på det så kallade moset skymtade vi otippat Måns Zelmerlöw på stortorget i Ulaanbataar – 743 mil hemifrån.

I Peking såg vi inga fladdermöss och höll absolut ingen distans.

Häromveckan tog jag och J Mälartåget till Strängnäs. Sedan åkte vi hem.

Vi såg ingen vi kände igen.

Den gamle och kvarnen (i Strängnäs).

”Om du sköter ditt, så sköter jag mitt”

Otis vill gärna vara med på bild.

Jag må vara en usel djurfotograf, men en lysande relationsexpert. Det visade sig när jag fick äran att vara sällskapslady åt taxen Otis medan matte var upptagen. I efterhand kan jag erkänna att jag var rejält nervös. Andras ungar och hundar är inte att leka med.

Men det gick över förväntan. Otis och jag klickade fint och tillbringade flera timmar i ömsesidig respekt: ”Om du sköter ditt, så sköter jag mitt. Behöver vi något så säger vi till”. Ett lysande utgångspunkt i varje relation värd namnet.

Ett motto som också fungerar i praktiken:

Otis bajsar – jag plockar upp.

Otis jagar skator – jag håller i kopplet.

Otis kissar på träd – jag tänker på annat.

Det är inte bara sladdrigt – det piper också.

Otis lägger ned ett byte under plommonträdet – jag skriver en offert.

Otis sover – jag redigerar min del av föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket.

Otis äter torrfoder – jag äter lax.

Innan vi skiljs äter vi var sitt plommon.

Det är en ovanligt bra dag!

Debriefing med matte U.