Änglagård – the true story

Hon glider in i byn med armarna om Rikard Woolf. Det är sommar, de är otroligt snygga – och coola. Hon skakar ut håret, skrattar och vinkar åt grannarna. Motorcykeln har en mycket hög framgaffel.

Jag tar Snälltåget till Växjö och byter till buss 215 mot Rävemåla. Stiger av vid hållplats Broaryd, torkar svetten från min kortklippta nacke och börjar gå längs grusvägen. Grannen kör förbi med sin traktor. Vi vinkar.

Hon och Rikard bjuder till fest och alla deras coola kompisar är. Det är också Gottfrid och Ivar.

Jag bjuder Gert, 91, på midsommarsill och dricker kaffe med honom och Allan, 90. Med påkallat säkerhetsavstånd. Inga coola kompisar dyker upp.

Distansfika med Gert och Allan.

Hon binder av olvon (!) en midsommarkrans och svävar ut över ängarna i en klänning av flortunt linne med hemknypplade spetsar (här kan det tänkas att jag lämnar förlagan en aning, men du fattar vad jag menar!)

Jag drar på mig mors gamla shorts, ett urtvättat HM-linne och greppar ovant en lie. Det blir inte snyggt men jag lyckas bana väg fram till huset.

1-0 till mig.

Hon tar en korg och går ut i trädgården för att klippa rosor. Hon bär en ny klänning av flortunt linne med hemknypplade spetsar. Vinden smeker hennes bara armar.

Jag tar en sekatör och röjer fram en övervuxen klätterros. Kommer ut ur busken med sönderrivna armar och en fästing bakom höger öra (sommarens nionde).

1-0 till rosen!

Hon blir dumpad (obs i en annan film) och gråter bort nästan all mascara, men är fortfarande otroligt snygg.

Jag biter ihop. Min mascara har torkat.

Hur svårt kan det va?

Instagram, hjälp mig döda DET. Please!!

Kapad av DET!

Härom kvällen bryts sommarstiltjen av att min mobil plingar som besatt. För ett kort ögonblick tolkar jag det som en flod av nya bokningar och inviter (jo, jag kan ha slumrat till och lyckats förtränga vilken tid vi lever i).

I vilken fall hade jag fel. Rejält fel. Det var inte min mobil som blivit besatt, utan mitt Instagram-konto. Varje pling aviserade ett meddelande från en vän (eller en flyktig bekant) men undrade varför jag ville ha deras telefonnummer. Och varför jag ville att de skulle vara med i en tävling.  Hade mitt konto möjligen blivit kapat? JAAAAA!!!!

Ok? Relevant fråga!

Många skickade skärmdumpar för att visa att frågan faktiskt kom från mitt konto. Eller rättare från ett konto som såg ut som mitt. Med enda skillnaden att DET har lagt till ett extra e på slutet om/när någon börjar kommunicera. Tack alla som brydde sig – och varnade!

Jag uppmanade de som hörde av sig att blocka och döda DET. Sedan anmälde jag ”problemet” via mitt riktiga konto (som verkar helt oskadat) och följde Istagrams uppmaning att byta lösenord. Efter någon timme upphörde plingen. Men det var inte över.

Nästa kväll vid samma tid drar det igång igen. Nu ringer några vänner för att kolla vad jag vill. Andra berättar att de fått ”min” fråga men struntat i att svara. Kloka människor som känner mig väl och vet att jag aldrig skulle…

Inte ens ironi biter på DET!

Jag upprepar min anmälan till Instagram och byter till ännu ett lösenord. Samtidigt publicerar jag en varningstext i mina så kallade kanaler och anmäler mig själv – eller rättare sagt det fejkade kontot.

Nu hoppas jag att det spricker i solen.

Om du blir kontaktad av @birgitaklepke som ställer konstiga frågor så är det troligen inte jag. Om profilen är @birgitaklepkee är det definitivt INTE jag.

Over and out!

Lyckligast dem som inga konton har.

Alkohol och social distans rimmar illa

Social interaktion med Katarina, Linda, Tobias, Kadir, Anna-Lisa och Ina på Göteborgs minsta standup-klubb. Foto pre corona.

I går hade frilanskontoret afterwork. Tio journalister, författare och översättare satt i ring på en uteservering med distans efter dagsform.

Eftersom flera av oss är nya på jobbet påminde det hela mest om ett AA-möte; Hej, jag heter Birgita och jag är frisk men har för lite att göra eftersom alla mina gig är inställda. Hej, jag heter… ja, ni fattar.

Jo, liknelsen haltar lite, eftersom flera av oss drack alkohol. Men mycket måttligt. Vem vågar bli full i dessa tider? Hur lätt skulle det då inte vara att svepa ett extra glas i tron att det var mitt, inleda en tillfällig bekantskap eller tuta i valfri visselpipa.

När spriten går in, går vettet ut. Det är sen gammalt.

Vilket påminner mig om att min sms-vän knäckte koden för smittspridning för länge sedan: Dra in alkoholtillstånden! Särskilt intressant nu när fotbollssäsongen ska dra igång. Jovisst, absolut – spela gärna för tomma läktare och sänd direkt i alla kanaler som finns. Men tro inte för en sekund att supportrar ska avstå från att stänka saliv, kramas och slåss.

Oddsen för det är ungefär lika låga som för att ett gäng sockerberoende med dålig impulskontroll (eller varför inte jag!) skulle låta bli en skål lösgodis.

Den som klarar sig från covid får se!

Av hänsyn till mina kollegors integritet tog jag ingen bild i går. Istället bjuder jag på några tajta gruppbilder från en tid då närhet betydde lust och glädje. Inte skillnaden mellan liv och död.

Josefin , Sandra, Zinat, jag, Malin och Pamela gosar i köket på Norra Brunn. Foto pre corona.

Pandemin gör mig till någon jag inte vill vara

Social distans bakom ett badkar.

Jag har kastat min gamla bucket-list. Det enda jag vill göra är allt det jag gjorde i tiden pre corona.

Att överleva en pandemi kräver bra fysik – och tur. Att genomleva en pandemi kräver fantasi – och tålamod. I vecka sju gör jag saker som inte fanns på kartan förut. Några varnande exempel är:

• Rensar avlopp

• Gympar framför TVn

• Messar bilder på statyer till en vän i Göteborg

• Tar emot bilder på statyer från en vän i Göteborg

• Håller avstånd

Om någon i februari hade frågat var jag gjort under dagen, hade jag troligen svarat ”inget särskilt”. Jag hade ju bara:

• Duschat utan tanke på avlopp

• Jympat på lokal

• Varit på kontoret

• Skojat på en scen

• Träffat folk

På min önskelista för tiden post corona står det:

• Duscha utan tanke på avlopp

• Jympa på lokal

• Vara på kontoret

• Skoja på en scen

• Åka till Göteborg – och träffa folk. En himla massa folk.

Hur svårt kan det va?