Äntligen ett riktigt mörker

Grannens julgran och garageport i Broaryd.

Efter 19 jämngrå decemberdygn i Stockholm har jag återvänt till Småland. Och mörkret. När solen går ner bakom molnen här är det mörkt. På riktigt.

När solen går ner bakom molnen i Stockholm är det – grått.

Nu sägs det att det vänder.

Södersjukhuset och Södermalm.

Den som trotsar riset ska döden dö

Julpynt med dödlig utgång.

Enris, chili, vitlök… eller träfälla? Traktens möss har utsett smålandshuset till vinterviste. Utan människor i närheten har de dessutom blivit skamligt fräcka.

Häromdagen stack en av dem fram huvudet i en springa vid vedspisen, ryckte på sina späda musaxlar och försvann in i mörkret.

Med fällorna framme uppstår problem: Jag är både för att feg för att gillra och för blödig för att ”tömma”. Skit, att möss ska vara så söta! Måste hojta efter far som med darriga fingrar får sätta ostbiten på plats.

Med laddade fällor skapar jag musmys i köket med dämpad belysning och stängda dörrar. Knappt har vi satt oss framför brasan förrän första fällan slår igen. 1-0 till Team Människa. En kvart senare: 2-0.

Under kampen har jag direktkontakt med L som bor några mil bort. Hennes toppnotering är fyra på en halvtimme. Vi kämpar vidare på var sitt håll.

När ställningen är 7-0 inser jag att motståndarlaget Team Mus är betydligt fler än jag trodde från början.

I kväll har jag preppat med enris i hålen. Något som möss enligt okänd källa inte ska gilla. För att vara på säkra sidan garderar jag med ost i fällan. Funkar inte det, blir det vitlök i morgon. Och Snickers i fällan.

Hur svårt kan det va?

Människomys!

Stockholm – allt är förlåtet!

Falskt är det flin som vara för evigt.

Att en aldrig kan få vara riktigt glad. Bara timmar efter att jag lagt ut förra inlägget hann verkligen i kapp. Eller rättare sagt viruset.

Från att ha känt mig säker i huset vid grusvägen visar det sig att jag verkar ha hamnat ur askan i elden. Enligt ett mess från vännen L är smittspridningen i Småland just nu 123 procent värre än i Stockholm. Värst är det fem kommuner som alla just nu ligger en bra bit före Stockholm. Som tur ligger mitt hus i länets södra del – men i alla fall.

Äsch!

Det blir bra att åka tillbaka på lördag. I dag missar jag inte FHM:s presskonferens – som i morgon-tv annonserades med lockbetet att Anders Tegnell ska delta.

Stockholm – allt är förlåtet!

Lyxliv på landet med bil och distans

Distansen får vi på köpet.

Novembers besök i Småland var tänkt som ett stopp på vägen till Hässleholm där jag skulle giga på SNACK – Snapphanebygdens comedy klubb.

Stadshotellet var bokat och J övertalad att följa med. Planen var att lägga till några extra dygn i Helsingör eller Köpenhamn. När både gig och utflykt ställdes in (på grund av du vet vad) bestämde vi oss för att ändå åka till Småland.

I Kronobergs län råder visserligen samma restriktioner som i Stockholm, men med tre andra hus längs ”vår” grusväg är trängseln obefintlig. Dagen innan vi hade planerat att åka tillbaka till Stockholm förslog J att vi skulle stanna en vecka till. Det kom helt otippat men jag ba: Yes!

Det enda jag behövde göra var att ställa in en vaccination. Det enda J behövde göra var att flytta en tennismatch. Om inte våra växter klarar 14 dagars karantän får de dö.

Bra sak med Småland är att vi också har tillgång till bil. När den senaste skar ihop i höjd med Nyköping argumenterade jag livligt för att vi inte skulle köpa en ny.

Med ett par hundra meter till buss, tvärbana och pendeltåg, bra cyklar och starka ben var beslutet enkelt. Behöver vi bil så kan vi hyra och klimatet behöver definitivt inte mer koldioxid.

Allt gick utmärkt första och en bra bit in på andra året. Men nu – drygt två år senare – börjar jag vackla. När vi ska undvika kollektivtrafiken och mörker plus löv- och ishalka gör cyklandet till en hälsofara (jo, jag vet att det finns dubbdäck!) är beslutet inte lika självklart. Som om inte detta vore nog har min högra konstgjorda höftled LOSSNAT vilket gör mina steg begränsade.

Att köpa en bil kan se ut som en enkel lösning. Men inte för oss som bor i Årsta det numera är p-avgift på alla gator. Platsen vi hyrde av brf-föreningen har vi förstås sagt upp och det tar ungefär ett år innan vi kan få en ny.

Kämpa, Klepke, kämpa!