Stockholm – allt är förlåtet!

Falskt är det flin som vara för evigt.

Att en aldrig kan få vara riktigt glad. Bara timmar efter att jag lagt ut förra inlägget hann verkligen i kapp. Eller rättare sagt viruset.

Från att ha känt mig säker i huset vid grusvägen visar det sig att jag verkar ha hamnat ur askan i elden. Enligt ett mess från vännen L är smittspridningen i Småland just nu 123 procent värre än i Stockholm. Värst är det fem kommuner som alla just nu ligger en bra bit före Stockholm. Som tur ligger mitt hus i länets södra del – men i alla fall.

Äsch!

Det blir bra att åka tillbaka på lördag. I dag missar jag inte FHM:s presskonferens – som i morgon-tv annonserades med lockbetet att Anders Tegnell ska delta.

Stockholm – allt är förlåtet!

Lyxliv på landet med bil och distans

Distansen får vi på köpet.

Novembers besök i Småland var tänkt som ett stopp på vägen till Hässleholm där jag skulle giga på SNACK – Snapphanebygdens comedy klubb.

Stadshotellet var bokat och J övertalad att följa med. Planen var att lägga till några extra dygn i Helsingör eller Köpenhamn. När både gig och utflykt ställdes in (på grund av du vet vad) bestämde vi oss för att ändå åka till Småland.

I Kronobergs län råder visserligen samma restriktioner som i Stockholm, men med tre andra hus längs ”vår” grusväg är trängseln obefintlig. Dagen innan vi hade planerat att åka tillbaka till Stockholm förslog J att vi skulle stanna en vecka till. Det kom helt otippat men jag ba: Yes!

Det enda jag behövde göra var att ställa in en vaccination. Det enda J behövde göra var att flytta en tennismatch. Om inte våra växter klarar 14 dagars karantän får de dö.

Bra sak med Småland är att vi också har tillgång till bil. När den senaste skar ihop i höjd med Nyköping argumenterade jag livligt för att vi inte skulle köpa en ny.

Med ett par hundra meter till buss, tvärbana och pendeltåg, bra cyklar och starka ben var beslutet enkelt. Behöver vi bil så kan vi hyra och klimatet behöver definitivt inte mer koldioxid.

Allt gick utmärkt första och en bra bit in på andra året. Men nu – drygt två år senare – börjar jag vackla. När vi ska undvika kollektivtrafiken och mörker plus löv- och ishalka gör cyklandet till en hälsofara (jo, jag vet att det finns dubbdäck!) är beslutet inte lika självklart. Som om inte detta vore nog har min högra konstgjorda höftled LOSSNAT vilket gör mina steg begränsade.

Att köpa en bil kan se ut som en enkel lösning. Men inte för oss som bor i Årsta det numera är p-avgift på alla gator. Platsen vi hyrde av brf-föreningen har vi förstås sagt upp och det tar ungefär ett år innan vi kan få en ny.

Kämpa, Klepke, kämpa!

Too good to be true

Ett inställt gig är verkligen inte ett gig.

Nähä, det gick inte nu heller!

Efter legat lågt med standup sedan Lund Comedy Festival i början av september räknade jag med att vara igång igen i november. Det gjorde tydligen viruset också – och med det kom nya restriktioner. Så klart.

Förutom ett gig i Västerås (bara dagar innan även Västmanland fick skärpa sig) har allt som var bokat ställts in eller skjutits på framtiden.

Mest trist var det att behöva meddela komiker och alla som köpt biljetter att vi har flyttat Comedybox till 18 mars 2021. Som tur är tycks vår fina publik hålla hoppet uppe och hänger kvar. När det blir dags räknar vi med att fylla lokalen till brädden men både folk och skratt.

Nästa notering i humoralmanackan är min föreställning Hur svårt kan det va? den 22 januari hos Tingsryds Riksteaterförening. Om den blir möjlig att genomföra måste räknas som en riktig hög-oddsare.

Oavsett det är kvällen extra spännande eftersom:

• Jag inte har haft någon föreställning sedan 4 februari på grund av du vet vad.

• Lokalen är i Linneryd vilket är ett stenkast från ”mitt” hus i Broaryd.

Att bli profet ”i sin egen stad” lär vara svårt. Hur svårt återstår att se.

Försommar i Broaryd.


Jag tar selftape till en ny nivå

Mycket nöjd med min utgångsposition.

För några dagar sedan skrev jag om en missad provfilmning. Men jag får en andra chans:

– Kan du skicka en selftape?, skriver rollbesättaren i går.

– Självklart, svarar jag och googlar.

Selftape är en filmad scen som skådespelaren gör på egen hand, oftast med mobiltelefonen, och skickar in till castaren/rollbesättaren.”

Jag fattar.

Jag vet inte hur andra wannabe-skådisar/statister tänker, men jag antar att många vill framstå så bra, snygga, coola och vettiga… som möjligt.

Jag tvingas tänka tvärtom.

Mitt ”problem” är att jag är i Småland med en garderob full av duger-att-jobba-i-trädgården-med-kläder, en torr mascara och ett alldeles för rött läppstift. This is it!

Det visade sig att jag inte bara skulle göra några ”prator” utan också agera – med och utan repliker.

Nya problem.

Jag är ensam i huset och praktiskt taget ensam i hela byn. Räddningen är att M, som har en stuga några mil söderut, har bjudit mig på middag.

Efter revbensspjällen med potatisgratäng kan hon tänka sig att ta min mobil och filma medan jag går omkring med en plastback under armen och låtsas stöta ihop med påhittade arbetskamrater.

Allt känns så orimligt onaturligt att vi nöjer oss med en tagning.

Tyvärr råkar jag gå ur bild några gånger och nästan alla repliker dränks av ljudet från sjön. Men allt och alla kan inte vara perfekta så jag skickar filmen.

Hur svårt kan det va? Jättesvårt!

Klantigt att ramla ur bild?