Jag vill sätta Stockholm på standby

Broaryd 1:11 och 1:13.

Jag smet i helgen. När tre personer gett mig onda ögat för att jag kom för nära stod jag inte ut. Jag måste bort från staden. Röra mig fritt. Jag måste till Småland.

Om någon ifrågasätter mitt myndighetstrots skyller jag på att min far och mitt hus kräver tillsyn. Det är inte sant. Både far, 90+, och huset klarar sig utmärkt på egen hand. Men inte jag. Min resa var ”nödvändig” – för mitt förstånd.

Jag vill inte att bo i en stad med villkoret: Se men inte röra – eller göra! När bio, teater, konserter, restauranger, standup-klubbar, middagar och fester inte längre är möjliga. Jag orkar inte heller upprätthålla en illusion om att allt snart blir som vanligt (när jag på många plan inte ens vill att det ska bli det).

Då, precis då, passar den småländska landsbygden på att ta revansch. Där allt precis som vanligt – på gott och på ont.

Varför inte sätta Stockholm på standby och flytta ner till dess att ”skiten” är över.? Eller i alla fall över sommaren? Eller…?

Om jag tolkat Tegnell rätt återgår jag till ursprungsflocken efter två veckors karantän. I alla fall rent medicinskt.

Hur svårt kan det va?

Fortsättning följer.

Hyra bil av grannen funkar perfekt

Jag är inte säker på att kriser leder till något gott. Eller att svår sjukdom svetsar oss samman. Erfarenheten säger att vi bara blir trötta – eller i värsta fall går sönder.

Undantaget kom när vår senaste (sista?) bil skar ihop i höjd med Nyköping förrförra hösten.

Plötsligt uppstod ett bra tillfälle att testa andra lösningar. Herregud, vi bor i Stockholm (Årsta) med buss, pendeltåg och tvärbana några hundra meter från dörren och betalade 500 kronor i månaden för en p-plats utanför huset. Den summan skulle räcka en bit på väg när (om?) vi behövde hyra bil eller ta en taxi.

Det visade sig att behovet var betydligt mindre än vi trodde.

På ett och ett halvt år har vi hyrt skåpbil två gånger för att flytta möbler och personbil två gånger; en gång i tjänsten och en gång privat. Såvitt jag kan komma ihåg har vi inte gjort en enda taxiresa (vilket iofs kan bero på snålhet). Att det har blivit många mil på cykel är jag däremot säker på. Och jo, några gånger har bilburna kompisar bjudit in till gemensam utflykt.

Uttråkade av karantän testade vi i dag för första gången att hyra en grannes bil via en app. Bra grej! På förmiddagen köpte vi en jättelik matta till balkongen och letade upp en otillgänglig sjö att gå runt. På eftermiddagen körde vi prylar till kolonistugan och köpte fem säckar jord. Plus storhandlade (obs ej toapapper).

Enkelt, effektivt och bra för klimatet.

Hur svårt kan det va?

PS Jag fattar att det är olika beroende på var en bor. I Småland var körkort och egen bil enda chansen att komma någonstans utan att vara beroende. Jag köpte alltså min vita Saab i god tid innan innan jag fyllde 18. I väntan på körkortet målade jag fartränder och navkapslar gröna – ton i ton med den nyköpta klädseln.

En annan dag efter jul

Avslutade nyss julhelgen framför samma kakelugn som min far föddes vid en kall nyårsnatt år 1928. Ljusstaken i fönstret är jämngammal med mig och stallet i krubban är gjort av kartongen till mina första skor.

Vardagslivet i Stockholm känns avlägset. Men om två timmar är jag där (tåget passerade nyss Linköping).

Jag både tycker om och behöver kontraster, men ju snabbare det svänger – desto viktigare blir det att också leva lite ”gammaldags”. Ibland.

En fortsättning blir det i vilket fall som helst. Hoppas den blir god.