Jag lever som jag lär – ta mig fan!

Min förra text handlade om att välja både och – istället för antingen eller. Och på tåget från Växjö till Lund inser jag att jag lever mitt liv precis som jag villl leva.

Sedan i måndags har jag bott i huset i Broaryd i Småland. Jag har nästan bara umgåtts med far – G, snart 92. Vi har löst korsord, ätit gott och pratat om sjukdom och döden, döden.

Huset!

Jag har plockat svamp och – med hjälp av såg och häcksax – börjat bygga mitt eget Nimis. Inte av drivved vid havet utan av forsythia, syrén, cypress med inslag av bolltistel och älggräs i kanten på en åker.

Nimis in progress.

I morse tog jag buss 215 till Växjö för att byta till Öresundståget till Lund och Lunds Comedy Festival. Jag ska bo på hotell, umgås med komiker, äta gott och skämta om döden, döden. Bland annat.

I morgon är det ”premiär” på föreställningen Singetjejen. Morsan och Sista Rycket. I kväll ska jag tävla i Grand Comedy Slam.

Inte för att det är särskilt roligt att tävla – utan för att vinna.

To be continued!

Hur det än går i helgen var i alla fall publiken på genrepet i extas.

Se upp(åt)!

In med magen, ut med brösten och minen INTE mild och glad.

Där jag växte upp fanns det en gubbe som hette Hackan. Egentligen hette han förstås något helt annat, men alla kallade honom Hackan. Egentligen var han inte heller någon gubbe, utan kanske runt tjugo Som vuxen fattar jag att han var mobbad, men då var namnet logiskt. Hackan gick nämligen med ansiktet riktat mot marken och ordet gamnacke var lika lite bekant som orden dator och Internet.

Nu – drygt 50 år senare – är det jag som är Hackan. Senaste hälsokollen visade att jag blivit minst 2 centimeter kortare. What? Om detta fortsätter kommer jag att räcka mig själv till midjan om 10-15 år.

Hackan gör sig påmind.

Och så kommer det att bli eftersom allt tyder på att det är ärftligt.Jag minns med obehag hur min mamma och mina mostrar stod dubbelvikta och skvallrade vid diskbänken på släktmiddagarna.

Tillfälligt löser jag ”problemet” genom att undvika att se mig själv från sidan. Det är samma knep som när jag (lååångt innan Kim Kardashian satte agendan) tyckte att jag hade för stor rumpa.

Men vem lurar jag egentligen? Innerst inne vet jag ju att det är en åldersmarkör; att titta var en går, ta allt kortare steg och lyfta fötterna så lite som möjligt från marken. Om jag inte skärper mig kommer jag snart för säkerhets skull att börja gå lätt bredbent för att inte riskera att tappa balansen. Fallolyckor blir nästa stora snackis bland väninnorna.

Herregud skärpning – jag är ”bara” 65. Och frisk.

Så: Sträck på dig! Lyft på fötterna! Ta ut steget! Och framför allt – lyft blicken.

Hur jä..a svårt kan det va?

Revansch i blåbärsskogen

Jag är inte en person som plockar bär i skogen. Inte för att jag har något emot skogen – tvärtom. Jag har heller inte något emot bären. Det är bara själva plockandet jag inte gillar. Och pockandet.

Uppvuxen i en familj där allt som gick att ta tillvara skulle tas tillvara blev jag undantaget, antitesen:

”På med gummistövlarna nu ska vi ut och plocka bär”, kunde det låta en solig morgon i slutet av juli.

”Vill inte!”

”Måste du sitta inne och hänga över den där boken när solen skiner?”

”Vill!”

I dag – decennier senare – gav jag upp.

På en stig genom en småländsk skogsremsa gjorde jag det; böjde mig ned och plockade, sjönk ned på huk och plockade, plockade och plockade…

Samtidigt fick jag en dos sprillans ny självinsikt. Plötsligt insåg jag skillnaden mellan denna och alla andra dagar: Jag var ensam och kunde plocka var jag ville, hur jag ville och framför allt – hur mycket (eller lite) jag ville.

I dag var det ingen som ropade: ”Nu har jag plockat min första liter, hur går det för dig?”

Jag gillar att räkna, mäta och jämföra – men jag gillar också att VINNA. Ju sämre förutsättningar desto svalare intresse. Med riktigt låga odds kommer jag inte ens till start.

Att nyplockade blåbär är gott hade jag nästan förträngt.

Rummet i hörnet ruvar på en hemlighet – eller inte

”Vad använder ni huset till? Är det någon som bor här?”

Fönsterputsaren M befinner sig i husets innersta rum – hörnrummet på övervåningen. Han tvekar innan han fortsätter:

”Det känns ju lite creepy…”

”Oj, hur tänker du?”, säger jag och ser mig omkring.

Rummet är i stort sett intakt sedan farmors far köpte huset år 1896. Här har ingen bott eller knappt vistats på ett halvsekel.

Och plötsligt ser jag det som M ser.

Den största chiffonjén är full av saker i olika grader av förfall – eller värdestegring. Vem vet?

En decimetertjock familjebibel flankeras av mors brudklänning från 50-talet.

Vid fönstret står en spjälsäng från samma tid. Bland gamla korgar och krus skymtar skelettdelar, stenar och ett övergivet fågelbo.

Att det är sönernas skatter som deras mormor inte kunnat kasta vet ju inte M. Men när han fått en acceptabel förklaring avrundar han samtalet med att säga:

”Du fattar att du kan hyra ut till tyskar för tiotusen i veckan, va?”.

Jo jag fattar, men det kommer inte att hända. Men om du känner någon som letar efter en en autentiskt miljö för en skräckrulle är jag öppen för förslag.

Hur svårt kan det va?