Krönika över året som försvann

Full av hopp.

Livet är gott (januari-mars)

Spelar föreställningen Hur svårt kan det va? i Göteborg, Stockholm och Eslöv. Kommer med i Kvinnliga Talare som erbjuder mig flera uppdrag.

Bokar in gig och skriver avtal med ett eventföretag om att agera inspiratör vid årets Seniormässor och –event runt om i landet.

Bokar en tre veckor lång tågluff med J med stopp i Italien, Montenegro, Kroatien, Serbien och Tjeckien.  Bokar hotell i norra Italien i början av april.

Åker tåg till Göteborg och bor hos M. Åker tåg till Malmö och bor hos en annan M. Åker tåg till Småland och bor i Huset.

I väntan på vadå.

Corona gör entré (april-juni)

Ställer in tågluffen och bokar av hotellet. Får tillbaka pengar för biljetten och bråkar med Booking.com om hotellet.

Alla gig före sommaren ställs in och jag får ett litet bidrag av staten som täcker en del uteblivna inkomster.

Jag fyller 65 och börjar plocka ut pension. Försöker acceptera att jag är pensionär. Det lyckas när jag inser att kan jag fortsätta jobba. Fortsätter jobba med ”vanliga” skrivjobb.

J:s mamma dör hastigt och oväntat i Covid19 på sitt äldreboende. Vi hinner inte dit.

Jag och bror åker bil till Småland för att se till Huset och träffa far. Ingen blir sjuk.

Träd slår ut, blommor blommar och fåglar lägger ägg som om allt är som vanligt.

Mycket är som vanligt.

Begravning.

Standup på Skånegatan i Stockholm.

Hoppet återvänder (juli-september)

Tre resor och flera veckor i Huset. Träffar M två gånger i Småland.

Roddar tre standup-kvällar på Improvisationsstudions sommarscen mitt på Skånegatan i Stockholm. 

Åker till Lund Comedy Festival med föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket. Bor på hotell. Umgås med folk.

Åker till skärgården med J. Bor på hotell, badar och vandrar.

Arrangerar en Comedybox med Babben Larsson i Hägersten.

Bokar in gig i oktober och november.

Tackar jag till flera ”vanliga” skrivjobb.

Min högra höftprotes lossnar.

Urnsättning.

Mörkret tätnar (oktober-december)

Andra vågen rullar in och jag gör ett av alla bokade gig. Övriga ställs in eller skjuts upp.

Jag känner tacksamhet för att jag kan och får jobba och njuter av både telefonintervjuer och deadlines.

A och K blir föräldrar och jag blir farmor till Shanti.

Jag halverar mitt dagliga stegmål från 10 000 till 5 000. Ibland använder jag krycka.

Jag väntar på operation.

Jag väntar på vaccin.

Jag skriver min 100:e bloggtext.

Inget behöver bli som vanligt

Blå hyacint från Handlarn i Linneryd i retrokruka med nyplockad mossa från egen skog på farmors hemvirkad löpare. Florist – hur svårt kan det va?

En snabbkoll på Fejjan visar att folk jag känner har haft det rätt gött även denna jul. Någon vinterbadar för första gången, andra fikar utomhus med omsorgsfullt utvalda släktingar – ofta samtidigt som de tokeldar i en nyköpt braskorg (den MÅSTE ha spurtat förbi stormköket som årets julklapp!).

När mörkret faller nån gång efter lunch (beroende på var söder om Dalälven de befinner sig) verkar umgänget övergå till prat via mobil, Zoom eller annan tillgänglig digital lösning. Kanon! När orken, lusten eller samtalsämnena tar slut är ”tack & hej” bara ett knapptryck bort. Och sekunder efteråt är det bara att sträcka ut sig i soffan med en bra film och en tallrik favoritmat i knät.

Inga övertrötta barn ska transporteras till och från mammor, pappor, mostrar, farbröder, mor- och farföräldrar. Ingen behöver vänta förgäves på taxi eller försenade kollektiva färdmedel (beroende på var i förhållande till en större stad de befinner sig).

Alla som vill att ALLT ska bli precis SOM VANLIGT nästa år räcker upp en hand.

Äntligen ett riktigt mörker

Grannens julgran och garageport i Broaryd.

Efter 19 jämngrå decemberdygn i Stockholm har jag återvänt till Småland. Och mörkret. När solen går ner bakom molnen här är det mörkt. På riktigt.

När solen går ner bakom molnen i Stockholm är det – grått.

Nu sägs det att det vänder.

Södersjukhuset och Södermalm.

Den som trotsar riset ska döden dö

Julpynt med dödlig utgång.

Enris, chili, vitlök… eller träfälla? Traktens möss har utsett smålandshuset till vinterviste. Utan människor i närheten har de dessutom blivit skamligt fräcka.

Häromdagen stack en av dem fram huvudet i en springa vid vedspisen, ryckte på sina späda musaxlar och försvann in i mörkret.

Med fällorna framme uppstår problem: Jag är både för att feg för att gillra och för blödig för att ”tömma”. Skit, att möss ska vara så söta! Måste hojta efter far som med darriga fingrar får sätta ostbiten på plats.

Med laddade fällor skapar jag musmys i köket med dämpad belysning och stängda dörrar. Knappt har vi satt oss framför brasan förrän första fällan slår igen. 1-0 till Team Människa. En kvart senare: 2-0.

Under kampen har jag direktkontakt med L som bor några mil bort. Hennes toppnotering är fyra på en halvtimme. Vi kämpar vidare på var sitt håll.

När ställningen är 7-0 inser jag att motståndarlaget Team Mus är betydligt fler än jag trodde från början.

I kväll har jag preppat med enris i hålen. Något som möss enligt okänd källa inte ska gilla. För att vara på säkra sidan garderar jag med ost i fällan. Funkar inte det, blir det vitlök i morgon. Och Snickers i fällan.

Hur svårt kan det va?

Människomys!