Jag tar selftape till en ny nivå

Mycket nöjd med min utgångsposition.

För några dagar sedan skrev jag om en missad provfilmning. Men jag får en andra chans:

– Kan du skicka en selftape?, skriver rollbesättaren i går.

– Självklart, svarar jag och googlar.

Selftape är en filmad scen som skådespelaren gör på egen hand, oftast med mobiltelefonen, och skickar in till castaren/rollbesättaren.”

Jag fattar.

Jag vet inte hur andra wannabe-skådisar/statister tänker, men jag antar att många vill framstå så bra, snygga, coola och vettiga… som möjligt.

Jag tvingas tänka tvärtom.

Mitt ”problem” är att jag är i Småland med en garderob full av duger-att-jobba-i-trädgården-med-kläder, en torr mascara och ett alldeles för rött läppstift. This is it!

Det visade sig att jag inte bara skulle göra några ”prator” utan också agera – med och utan repliker.

Nya problem.

Jag är ensam i huset och praktiskt taget ensam i hela byn. Räddningen är att M, som har en stuga några mil söderut, har bjudit mig på middag.

Efter revbensspjällen med potatisgratäng kan hon tänka sig att ta min mobil och filma medan jag går omkring med en plastback under armen och låtsas stöta ihop med påhittade arbetskamrater.

Allt känns så orimligt onaturligt att vi nöjer oss med en tagning.

Tyvärr råkar jag gå ur bild några gånger och nästan alla repliker dränks av ljudet från sjön. Men allt och alla kan inte vara perfekta så jag skickar filmen.

Hur svårt kan det va? Jättesvårt!

Klantigt att ramla ur bild?

Plötsligt händer det – men inte mig

Lång dags färd mot – vaddå?

Att vara frilansskribent och leverera scenkonst kräver olika tempo. Det blev extra tydligt den senaste veckan.

Halva september har jag ägnat åt att leta efter rätt intervju-person till ett nytt skrivuppdrag. Mejlat och ringt, talat in meddelande, hänvisats vidare – och väntat, väntat, VÄNTAT!

I måndags lämnade jag Stockholm för att tillbringa en och en halv vecka i huset i Småland. Det går det precis lika bra att vänta härifrån och medan jag väntar passar jag på att klippa ner perenner, leta svamp och frossa i distans.

Då – efter ”evigheter” av tystnad – plingar det till i mobilen. På bara några dagar får jag två oväntade propåer om nya spännande uppdrag:

• medverka i en sketch för en ny SVT-produktion

• provfilma för ett roligt reklamjobb

Kul, tänker du. Icke. Nu är det plötsligt bråttombråttom. Sketchen spelas in i dag (torsdag) och provfilmningen är på söndag.

Kanske hör Gud bön, men hon är en usel agent.

Hur svårt kan det va att hålla koll på min kalender?

Distansfrossa!

Jag lever som jag lär – ta mig fan!

Min förra text handlade om att välja både och – istället för antingen eller. Och på tåget från Växjö till Lund inser jag att jag lever mitt liv precis som jag villl leva.

Sedan i måndags har jag bott i huset i Broaryd i Småland. Jag har nästan bara umgåtts med far – G, snart 92. Vi har löst korsord, ätit gott och pratat om sjukdom och döden, döden.

Huset!

Jag har plockat svamp och – med hjälp av såg och häcksax – börjat bygga mitt eget Nimis. Inte av drivved vid havet utan av forsythia, syrén, cypress med inslag av bolltistel och älggräs i kanten på en åker.

Nimis in progress.

I morse tog jag buss 215 till Växjö för att byta till Öresundståget till Lund och Lunds Comedy Festival. Jag ska bo på hotell, umgås med komiker, äta gott och skämta om döden, döden. Bland annat.

I morgon är det ”premiär” på föreställningen Singetjejen. Morsan och Sista Rycket. I kväll ska jag tävla i Grand Comedy Slam.

Inte för att det är särskilt roligt att tävla – utan för att vinna.

To be continued!

Hur det än går i helgen var i alla fall publiken på genrepet i extas.

Se upp(åt)!

In med magen, ut med brösten och minen INTE mild och glad.

Där jag växte upp fanns det en gubbe som hette Hackan. Egentligen hette han förstås något helt annat, men alla kallade honom Hackan. Egentligen var han inte heller någon gubbe, utan kanske runt tjugo Som vuxen fattar jag att han var mobbad, men då var namnet logiskt. Hackan gick nämligen med ansiktet riktat mot marken och ordet gamnacke var lika lite bekant som orden dator och Internet.

Nu – drygt 50 år senare – är det jag som är Hackan. Senaste hälsokollen visade att jag blivit minst 2 centimeter kortare. What? Om detta fortsätter kommer jag att räcka mig själv till midjan om 10-15 år.

Hackan gör sig påmind.

Och så kommer det att bli eftersom allt tyder på att det är ärftligt.Jag minns med obehag hur min mamma och mina mostrar stod dubbelvikta och skvallrade vid diskbänken på släktmiddagarna.

Tillfälligt löser jag ”problemet” genom att undvika att se mig själv från sidan. Det är samma knep som när jag (lååångt innan Kim Kardashian satte agendan) tyckte att jag hade för stor rumpa.

Men vem lurar jag egentligen? Innerst inne vet jag ju att det är en åldersmarkör; att titta var en går, ta allt kortare steg och lyfta fötterna så lite som möjligt från marken. Om jag inte skärper mig kommer jag snart för säkerhets skull att börja gå lätt bredbent för att inte riskera att tappa balansen. Fallolyckor blir nästa stora snackis bland väninnorna.

Herregud skärpning – jag är ”bara” 65. Och frisk.

Så: Sträck på dig! Lyft på fötterna! Ta ut steget! Och framför allt – lyft blicken.

Hur jä..a svårt kan det va?