Dò 500 dollar som en buske!

I dag lät jag min egen privata IT-avdelning (kollega Cox) plocka bort möjligheten att skriva kommentarer direkt efter mina inlägg. Inte för att jag ogillar respons, men för att de på senare tid drunknar i hundratals erbjudande om att göra mig rik. Ibland även potent.

Jag har inget mot att låta robotar ”göra jobbet”, men när de garanterar ekonomiskt oberoende blir jag skeptisk.

Några exempel:

• ”Online inkomst är det enklaste sättet att göra dig dröm”.

• ”Den enorma inkomsten utan investeringar är tillgänglig”.

Lite spännande är det med meddelanden på ett språk som ser ut att vara ryska. Efter en check med Google Translation är jag inte lika säker:

• ”Stupes haven – gå och samla brutshay! Dò 500 dollar som en buske!”.

Måste ändå erkänna att jag blir lite frestad.

Dò 500 dollar som en buske!

Hur svårt kan det va?

PS Vill du kommentera (och det hoppas jag att du vill) så finns jag på både Facebook och Instagram. Alltid med mitt eget namn. Men det vet du säkert redan.

Viktiga insikter kommer ofta i Eslöv

Whats up?

Att ha en blogg påminner om att ha ett knippe brevvänner på 60-talet. Under några hektiska barnår hade jag flera.

Utan en aning om vad som komma skulle var det papper, penna, kuvert och frimärke som gällde och snygga brevpapper stod högt på önskelistan.

Om brevvännen bodde i ett annat land skrevs breven på ”silkespapper” som veks ihop till kuvert. Allt för att spara några ören på flygportot.

Oftast var det roligt att skriva när jag kom igång. Innan dess – dagar av grubbel. Vad skulle jag skriva om?

Ibland var det fullt upp och jag hade inte ägnat ”vännen” i Japan, Canada eller Eskilstuna en tanke. Oftast hade det inte hänt något alls. Och då var det illa. Redan som tolvåring visste jag värdet av att ha något att berätta (det var ingen slump att jag blev journalist).

Vad jag inte fattade – och fortfarande inte fattar – är att det viktiga sker i tomrummet mellan händelserna. I väntrum. I köer. På busshållplatser och perronger.

Några av livets viktigaste beslut har jag fattat under tågresor – inte sällan i höjd med Eslöv.

Det är ingen slump att det ofta kommer något gott ur uppbrott som; att säga upp sig i vredesmod, flytta till en ny stad eller avsluta en relation. Även om somligt är ofrivilligt och gör ont i stunden.

Men det finns en gräns där tomrummen blir större och mer utdragna än händelserna.

Trots senaste veckans val-dramatik i USA har FHM:s nya restriktioner för att hindra en glopperande sprittspridning flyttat den gränsen till: NU!

”Antingen är en rolig – eller får en ligga”

Att skoja utan publik är – ingenting. Jag är avundsjuk på alla som kan sitta ensam på sin kammaren och hitta på roliga skämt. För mig funkar det inte alls. Visst får jag idéer och visst gör jag en eller annan anteckning (oftast mental). Om den är rolig eller inte, vet jag inte förrän orden möter någon annan. Eller ännu hellre – många andra. Allra helst en publik som verkligen vill skratta tillsammans i en knökfull källarlokal.

Ibland får jag frågan: När upptäckte du att du var rolig?

På scen brukade (obs dåtid!) jag säga att det var när jag började i terapi. Att jag bestämde mig direkt för att få kvinnan i stolen mitt emot att skratta. Och att jag var såååå nära att lyckas – när hon sa till mig att ligga mig på en soffa.

Historien avslutas med att jag inser att allt är som vanligt; ”Som kvinna måste en välja: antingen är en rolig – eller får en ligga”.

Skratt!

Det bästa med den historien är – som så ofta – att den är sann.

För länge sedan inledde jag en lååång terapi med att leverera fragment ur mitt liv så underhållande att terapeuten, B, hade svårt att hålla sig för skratt. Trots att det jag berättade knappast var ”roligt”; personlig oförmåga, rädsla, misslyckanden… ja, den gamla vanliga sörjan.

Gränsen mellan komedi och tragedi är tunn. Ibland osynlig.

Men mycket av det som i stunden känns mörkt, kan så småningom bli en ”god historia”. Annat förblir mörkt, men går att leva med.

I standup är sanningen (nästan) alltid skruvad och sällan komplett. Det ska den vara! För att citera branschens nestor Thomas Oredsson från nybörjarkursen: ”Det är säkert sant att du har två ungar, men skämtet blir roligare om du har sju”.

En annan fördel med standup är att jag är fri att välja attityd.  Något som inte funkar alls i terapin.

 På scenen berättar jag inte att jag tappade alla mina ord på B:s bruna manchesterdivan. Utan ”publik” hade jag helt enkelt ingenting att säga.

Ingenting.

Tuffa tider tarvar många ägg i korgen

Ägg naturelle.

I morse postade jag en faktura. Och nyss fick jag ett nytt textuppdrag. Är det nu det vänder? Händer? Efter flera månaders stiltje.

Alla som hörde mig säga att jag har lämnat journalistiken för scenkonsten (standup) – hörde alldeles rätt. Men med all scenkonst i viloläge är uppgiften inte längre korrekt.

Som enskild företagare är jag flexibel. Under ett kvarts sekel har jag jobbat som journalist, informatör, utbildare, författare, föreläsare, komiker – och bloggare. Allt i egen firma och oftast parallellt.

Jag är van vid att stå med mössan i hand och be om jobb – och van vid att bli dumpad när mina tjänster inte längre behövs. Det är inget särskilt med det.

Jag är väl tränad i att lyssna på vad kunden vill ha och behöver (vilket inte alltid är samma sak). Jag har också accepterat att inte ha sista ordet. Money rules!

Jag är också van vid att utan större mankemang avsluta mindre lyckade ”relationer”. Fri att välja nya vägar och sammanhang. Fri att bestämma mina arbetstider (och ibland också mina deadlines).

Som komiker och bloggare är jag också fri att välja mina ord.

Hur svårt kan det va?