”Antingen är en rolig – eller får en ligga”

Att skoja utan publik är – ingenting. Jag är avundsjuk på alla som kan sitta ensam på sin kammaren och hitta på roliga skämt. För mig funkar det inte alls. Visst får jag idéer och visst gör jag en eller annan anteckning (oftast mental). Om den är rolig eller inte, vet jag inte förrän orden möter någon annan. Eller ännu hellre – många andra. Allra helst en publik som verkligen vill skratta tillsammans i en knökfull källarlokal.

Ibland får jag frågan: När upptäckte du att du var rolig?

På scen brukade (obs dåtid!) jag säga att det var när jag började i terapi. Att jag bestämde mig direkt för att få kvinnan i stolen mitt emot att skratta. Och att jag var såååå nära att lyckas – när hon sa till mig att ligga mig på en soffa.

Historien avslutas med att jag inser att allt är som vanligt; ”Som kvinna måste en välja: antingen är en rolig – eller får en ligga”.

Skratt!

Det bästa med den historien är – som så ofta – att den är sann.

För länge sedan inledde jag en lååång terapi med att leverera fragment ur mitt liv så underhållande att terapeuten, B, hade svårt att hålla sig för skratt. Trots att det jag berättade knappast var ”roligt”; personlig oförmåga, rädsla, misslyckanden… ja, den gamla vanliga sörjan.

Gränsen mellan komedi och tragedi är tunn. Ibland osynlig.

Men mycket av det som i stunden känns mörkt, kan så småningom bli en ”god historia”. Annat förblir mörkt, men går att leva med.

I standup är sanningen (nästan) alltid skruvad och sällan komplett. Det ska den vara! För att citera branschens nestor Thomas Oredsson från nybörjarkursen: ”Det är säkert sant att du har två ungar, men skämtet blir roligare om du har sju”.

En annan fördel med standup är att jag är fri att välja attityd.  Något som inte funkar alls i terapin.

 På scenen berättar jag inte att jag tappade alla mina ord på B:s bruna manchesterdivan. Utan ”publik” hade jag helt enkelt ingenting att säga.

Ingenting.

Tuffa tider tarvar många ägg i korgen

Ägg naturelle.

I morse postade jag en faktura. Och nyss fick jag ett nytt textuppdrag. Är det nu det vänder? Händer? Efter flera månaders stiltje.

Alla som hörde mig säga att jag har lämnat journalistiken för scenkonsten (standup) – hörde alldeles rätt. Men med all scenkonst i viloläge är uppgiften inte längre korrekt.

Som enskild företagare är jag flexibel. Under ett kvarts sekel har jag jobbat som journalist, informatör, utbildare, författare, föreläsare, komiker – och bloggare. Allt i egen firma och oftast parallellt.

Jag är van vid att stå med mössan i hand och be om jobb – och van vid att bli dumpad när mina tjänster inte längre behövs. Det är inget särskilt med det.

Jag är väl tränad i att lyssna på vad kunden vill ha och behöver (vilket inte alltid är samma sak). Jag har också accepterat att inte ha sista ordet. Money rules!

Jag är också van vid att utan större mankemang avsluta mindre lyckade ”relationer”. Fri att välja nya vägar och sammanhang. Fri att bestämma mina arbetstider (och ibland också mina deadlines).

Som komiker och bloggare är jag också fri att välja mina ord.

Hur svårt kan det va?

Varje nej är en seger!

Lite betänketid är bra för affärerna.

Om livet bjuder på skit – tugga svälj och gå vidare! Ett lysande motto signerat komikern och vännen Christoffer Fernis. Det sitter som en så kallad smäck och ingår självklart i min föreställning Hur svårt kan det va? (tillfällig frid över dess minne).

Ett motto kan betyda mycket. Då menar jag inte mes-motton som Carpe Diem och Bara Vara. De gör mig bara förbannad. Nej, ett bra motto ska vara som en barnbok om sex på 70-talet: realistiskt och konkret!

Favoriten Varje nej är en seger funkar perfekt för mig som tänder snabbt på nya idéer. Alldeles för ofta har jag hört mig själv säga: Jaaa! Absolut! Självklart! Håller med! Det fixar jag…

Jag ska inte påstå att mottot har räddat mitt liv – men det har definitivt gjort jobbet som frilansskribent lättare. Och mer lönsamt. Istället för att säga ja direkt, svarar jag nu: Vilken rolig idé – jag kollar min kalender och återkommer! Ibland blir det sedan ett nej. Ibland ett ja.

Tappade jag några cred-poäng? Nej, absolut inte. Istället verkar jag troligen både mer seriös och eftertraktad. Dessutom får jag bättre betalt. Eller rättare sagt, betalt för det arbete jag faktiskt gör.

Tidigare kunde jag påstå att ett uppdrag ”bara tar några timmar”, för att jag så gärna ville visa hur flink jag är. Om det tog längre tid (vilket det oftast gör) tog jag den kostnaden ur egen ficka.

Nu svarar jag istället ”hrmm, det kan bli lite knepigt men jag ska försöka klara det på en dag”. När jag sedan fakturerar de sex timmar jobbet faktiskt tar – blir jag med lite tur till och med en hjälte.

Hur svårt kan det va?

Att missa ett möte väcker oväntat starka känslor

Jag kan inte logga in på Zoom. Alla på jobbet kan – utom jag. Självföraktet är plågsamt. Min inre röst vrålar: ”du är dålig, kass, sämst av de sämsta”. Om jag inte fattat skillnaden mellan självförtroende och självkänsla tidigare, så gör jag det nu.

Jag får anstränga mig hårt för att inte låta ilskan gå ut över mina kollegor och deras välmenande råd. Jo, jag har laddat ned programmet. Jag har lagt in möteskod och lösensiffror. Jag har klickat på audio-ikonen längst ned till vänster i bild. Men nej. Jag får ingen kontakt.

Jag är nära att tappa det helt. Som när en gammal bil lade av i en rondell och min första tanke var att anmäla den stulen – och gå därifrån. Eller när en annan bil gled ned i diket på hal vinterväg och min enda önskan var att gå in i skogen och självdö under en rotvälta.

Det enda jag kan göra åt Zoom är att logga ut – och hamna utanför. Övergiven och bortglömd.

Jag fattar ju att det inte (bara) handlar om teknik, utan om min oförmåga att acceptera att jag inte kan. Att. Jag. Inte. Kan. Jag vågar inte tänka på hur mycket jag har missat på grund av stolthet och oförmåga att erkänna mina begränsningar.

Under decennier sjöng jag hellre inte alls, än tog risken att sjunga falskt och inte kunna texten. Sedan gick jag en alla-kan-sjunga-kurs och fattade att andra övade mellan träffarna. Övade! På fullt allvar och i nästan 50 år hade jag trott att det fanns två sorters människor; de som kan sjunga – och så jag (och några till) som inte kan.

Ta en valfri idrott och jag ger upp direkt. 0-2 i halvlek och jag fejkar skada och går hem. En dålig start och jag bryter loppet.

Eller på jobbet: Ge mig en dålig chef och jag säger upp mig. Eller startar eget…

Hur svårt kan det va?