Stilla veckan fick ny betydelse

Skogspromenad i fint sällskap med social distans.

I dag skiner solen i Stockholm och jag har gått i skogen med fint sällskap. Och jag har cyklat längs viken – i såväl med- som motvind. Lägg till en lunch, lite fika och pyssel med fakturor och andra viktiga papper så är ännu en dag i ”karantän” till ända. En ovanligt bra dag.

Tiden från mitten av april till början av juni brukade vara en arbetsintensiv period för mig som skribent och ”textkonsult”. Många av mina uppdragsgivare är myndigheter vars texter ska vara klara innan semestern och vårens helger har ofta satt käppar i produktionshjulen.

Jag har därför tillbringat många påsk- och Kirsti Himmelsfärdshelger hukad över datorn – istället för att njuta av våren utomhus.

Ett år stod det ”njut av blåsipporna” på min att-göra-lista. Men inte i år.

I år har jag följt både tussilago, blåsippor, vårlök och vitsippor – från knopp till utslagen blomma. En gratis och riskfri lyx när i stort sett alla uppdrag är borta (dålig tajming att växla från skrivande till scenkonst just i år).

I år har många som arbetar inom vården och omsorgen ingen möjlighet att ”njuta av våren”. Det minsta jag kan göra för dem och för alla som är – och kommer att bli – sjuka är att följa experternas råd:

• Stanna hemma om jag är sjuk.

• Tvätta händerna ofta och noga.

• Hålla andra människor på några meters avstånd.

• Ställa in påskresan till Småland.

Hur svårt kan de va? Jo, den sista punkten är svår, men nödvändig.

Svårt att bygga buffert av ölbiljetter och hamburgare

Avbokat. Avbokat. Avbokat.

Jag har varit egen företagare som journalist – frilans – i drygt 25 år. De senaste fyra åren har jag också ägnat mig åt standup. I samband med det har jag fått en inblick i många kulturarbetares ”vardag”. Och jag lovar – den är inget att skratta åt.

Många av mina nya kollegor uppträder kväll efter kväll utan ersättning i hopp om att bli ”upptäckta”. Att klättra vidare betyder att man kan få en ölbiljett eller en hamburgare. TACK SÅ MYCKET!

Nästa pinne är att få ett ”betalgig”, det vill säga att få pengar för sitt arbete. Arvodet kan variera från några hundralappar (svart) till tusenlappar på faktura. En välkänd komiker eller en rolig influencer med hundratusentals följare kan tjäna mycket pengar.

Men så kom ett virus och – POFF! – alla uppdrag försvann. ALLA:

Rekommendationen max 500 personer satte punkt för vårens stora turnéer och inom några dagar försvann publiken även på mindre klubbar och event.

Min egen kalender tömdes på några dagar sedan två månaders inplanerade gig bokats av. Utan ersättning. Förstås.

Steget är stort från den enskilde kulturföretagaren till de statliga stödmiljarderna. På sociala medier ser jag hur kreativa komiker startar poddar, livesänder shower (och ber tittare att swisha pengar) eller säljer ”tomma stolar” i väntan på bättre tider. Men hyran ska betalas om några dagar.

I en DN-intervju i veckan ger ekonomen Magnus Hjelmér ett råd till småföretagare och timanställda: ”Testa dig själv genom att ställa frågan – vad skulle hända med min ekonomi om jobbet stängde? Just nu är det extra viktigt att ha en buffert.”

Varför inte ge samma ”råd” till banker, flyg- och bilindustri som trots gigantiska vinster inte verkar ha några marginaler alls.

Ber om ursäkt för alla VERSALER men jag var bara ”tvungen”.

Vissa böcker hamnar i brännbart

Min bokhylla efter sanering av såväl damm som skräp.

En utrensning i mina bokhyllor förvandlas oväntat från harmlöst städprojekt till terapi. Under åren från 20 till, låt oss säga, 30 verkar jag ha varit i det närmaste besatt av manliga bräckliga egon; Per Gunnar Evander, Lars Ardelius, PC Jersild – bara för att nämna några. Det räcker att läsa baksidestexterna!

Ett exempel: ”De kvinnor Thomas blir gift med har förstått att spela på hans i barndomen grundade skuldkänslor. De gråter, kallar honom ansvarslös och hotar med självmord när han försöker bli fri från dem.”

Ett annat: ”Alltsammans börjar när Harriet lämnar honom. Rickard Hansson är 29 år och lärare, och de har levt tillsammans i sju månader när hon ger sig av. Tomheten och längtan efter Harriet börjar bryta ned honom, även rent fysiskt.”

Ett tredje: ”Sällskapsdjuret heter Krister och är en ung man med författardrömmar. Krister försörjer sig på möten med kvinnor på ett hotell i Stockholm, Krister är gigolo. Detta är berättelsen som Krister och två av dessa kvinnor, båda medelålderns: Carmen, framgångsrik mexikansk tandläkare, gift med en svensk och Ann Britt, finländsk sångerska med svårhanterliga alkoholproblem. Båda lever hektiska och ”intressanta” men känslofattiga liv. Genom förhållandet till Krister hoppas de få en klarare bild av sig själva som människor.”

Jo, de är många och det lönar sig inte att tänka på hur all denna manliga självömkan har format den kvinna som blev jag. Men det är intressant.

Jag har inte bara läst böckerna, jag har också packat ned dem och packat upp dem vid varje flytt de senaste 30 åren. Men är är det slut. Thomas, Per-Gunnar, Rickard, Lars och Krister. Nu ligger era berättelser där de hör hemma – i brännbart.

Och jag andas fritt i rummet.

PS Som tur är blev jag varken framgångsrik tandläkare eller sångerska med svårhanterliga alkoholproblem.

Fixa ögonbryn – och plocka ut pension

Som frilans har jag varit min egen chef – och motor – i 25 år. Ingen har talat om vad jag ska göra. Ingen har sagt ifrån när arbetsdagen börjar eller slutar.

För att hålla mig på den s k banan skriver jag att-göra-listor. I veckan läste jag upp den senaste för några kollegor i journalistkollegiet:

”Boka klubblokal i Hägersten, fixa ögonbrynen, boka intervju, sätt upp affischer, gå i pension, anmäl mig till tävlingen Grand Comedy Slam…”

Jag tycker om att jobba. Det är inte det. Men jag är minst lika intresserad av att driva företag som av själva verksamheten. Ibland mer.

Jag tycker det är lättare att hitta på idéer och skapa nätverk – än skriva och leverera text. Men jag gör förstås det också. Annars skulle varken jag eller företaget överleva.

Som komiker ägnar jag mig mer åt fantasi än fakta. Men det är fortfarande listorna som driver mig framåt.

Hur svårt kan det va?