Från rookie till riskgrupp

Är ålder bara en siffra? Det ska jag ta reda på tillsamman med ungdomarna Elin och Anna-Lisa. Bättre eller sämre vet vi inte ännu. Men en sak är säger – det blir annorlunda.

I mars i år kände jag mig mer än välkommen att ”hänga” med ungdomarna på landets standup-klubbar. Sedan kom ett virus och släckte strålkastarna. Och jag hamnade obehagligt nära en hittills okänd riskgrupp. En brutalt insikt i samma ögonblick som mina ”omtänksamma” grannar erbjöd sig att handla mat. Åt mig.

Som grädde på det uttjatade moset fyllde jag 65 i april. Fem år tidigare hade jag stort kalas med massor av tal, eldkastare och liveband. Dagen därpå åkte jag till Teneriffa gick (kravlade) mig upp på vulkanen Teides topp. 

I år var det en picknick med distans tillsammans med bror, svägerska och sambo. Ingen skugga på någon av dem (tvärtom JÄTTETACK!) men det var – annorlunda.

65-årspicknick med morotskaka och serpentiner vid Magelungen.

Som egenföretagare bestämde jag för länge sedan att ingen – INGEN – ska bestämma när jag ska sluta jobba. P-ordet var bannlyst och fyllt till bredden av fördomar. Det är det fortfarande.

Som frilansjournalist och komiker är det marknaden och min förmåga och ambition som styr. Planen var att fasa ut journalistiken för att ge plats åt komiken. Och allt gick min väg. Jag var mer bokad än någonsin och skulle – förutom i Stockholm – uppträda Göteborg, Växjö, Kalmar, Eskilstuna, Västerås, Uppsala och Malmö…

Teaterföreningar och andra hade börjat boka min föreställning Hur svårt kan det va? och jag hade fått mina första uppdrag genom Kvinnliga talare.

Ingen verkade bekymra sig det minsta om att jag kunde vara deras mamma, mormor eller farmor. De gånger jag klagade över åldern fick jag oftast en fnysning till svar: ”Sluta tjata, man är inte äldre än man gör sig”.

Hoppas de har rätt.

I år åker jag till Lund Comedy Festival med två ”ungdomar” och föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket. If you can´t beat them – join them.

Fortsättning följer.

Revansch i blåbärsskogen

Jag är inte en person som plockar bär i skogen. Inte för att jag har något emot skogen – tvärtom. Jag har heller inte något emot bären. Det är bara själva plockandet jag inte gillar. Och pockandet.

Uppvuxen i en familj där allt som gick att ta tillvara skulle tas tillvara blev jag undantaget, antitesen:

”På med gummistövlarna nu ska vi ut och plocka bär”, kunde det låta en solig morgon i slutet av juli.

”Vill inte!”

”Måste du sitta inne och hänga över den där boken när solen skiner?”

”Vill!”

I dag – decennier senare – gav jag upp.

På en stig genom en småländsk skogsremsa gjorde jag det; böjde mig ned och plockade, sjönk ned på huk och plockade, plockade och plockade…

Samtidigt fick jag en dos sprillans ny självinsikt. Plötsligt insåg jag skillnaden mellan denna och alla andra dagar: Jag var ensam och kunde plocka var jag ville, hur jag ville och framför allt – hur mycket (eller lite) jag ville.

I dag var det ingen som ropade: ”Nu har jag plockat min första liter, hur går det för dig?”

Jag gillar att räkna, mäta och jämföra – men jag gillar också att VINNA. Ju sämre förutsättningar desto svalare intresse. Med riktigt låga odds kommer jag inte ens till start.

Att nyplockade blåbär är gott hade jag nästan förträngt.

Rummet i hörnet ruvar på en hemlighet – eller inte

”Vad använder ni huset till? Är det någon som bor här?”

Fönsterputsaren M befinner sig i husets innersta rum – hörnrummet på övervåningen. Han tvekar innan han fortsätter:

”Det känns ju lite creepy…”

”Oj, hur tänker du?”, säger jag och ser mig omkring.

Rummet är i stort sett intakt sedan farmors far köpte huset år 1896. Här har ingen bott eller knappt vistats på ett halvsekel.

Och plötsligt ser jag det som M ser.

Den största chiffonjén är full av saker i olika grader av förfall – eller värdestegring. Vem vet?

En decimetertjock familjebibel flankeras av mors brudklänning från 50-talet.

Vid fönstret står en spjälsäng från samma tid. Bland gamla korgar och krus skymtar skelettdelar, stenar och ett övergivet fågelbo.

Att det är sönernas skatter som deras mormor inte kunnat kasta vet ju inte M. Men när han fått en acceptabel förklaring avrundar han samtalet med att säga:

”Du fattar att du kan hyra ut till tyskar för tiotusen i veckan, va?”.

Jo jag fattar, men det kommer inte att hända. Men om du känner någon som letar efter en en autentiskt miljö för en skräckrulle är jag öppen för förslag.

Hur svårt kan det va?

I dag kan jag ha räddat liv

#geblodisommar2020 triggar dopaminet

Efter månader av tystnad får jag äntligen ett uppdrag – från Blodcentralen Skanstull. Som tur är befinner jag mig i Stockholm och kan inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en måndagsförmiddag.

Jag förbereder mig genom att ta på min blodgivartröja med halvlång ärm som går lätt att kavla upp (rutin!). Jag går till mottagningen längs Årstaviken. Steget är spänstigt, så här bra har jag inte mått på länge.

På plats fyller jag i en hälsodeklaration och gläds åt hur många sjukdomar jag inte har och hur många mediciner jag inte behöver. Jag erkänner sanningsenligt att jag sedan förra gången varken tatuerat mig, tagit droger eller sålt sex.

På britsen känner jag mig som en superhjälte och kramar det röda platshjärtat hårt för att blodet ska rinna bättre, fortare. Ler överseende mot en ung man med motorcykeloverallen neddragen till midjan på britsen bredvid. Han känner sig lite yr och för att inte svimma får han hjälp att lägga upp benen på en stor kudde.

– Hur går det för dig? Hur mår du, frågar personalen mig.

– Det går strålande, jag mår prima, svarar jag.

Enda beviset!

Fyra deciliter senare äter jag en renklämma, dricker en smootie och avslutar med en kaka som smakar kokos. Regionen (?) bjuder.

Istället för att välja en bok, ljusstake eller kopp i present skänker jag motsvarande värde till Läkare utan gränser. Bekräftelsen är total, dopaminet på topp och självgodhet mitt mellannamn.

Med hjältemanteln muntert flaxande kring axlarna släntrar jag hemåt genom Tantos koloniträdgårdar med behagfulla stopp på varje ledig parkbänk.

Som om inte detta vore nog, kommer jag när som helst att få ett sms där det står: ”Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar Blodcentralen”.

#geblodisommar2020

Hur svårt kan det va?

Sakta jag går genom Tanto…