Allt ska inte bli som vanligt

Nyårsmåne över Södersjukhuset.

Hoppas du kunna leva ”som vanligt” nästa år? Det gör inte jag.

År 2020 har visat att mycket av det vi gör måste göras annorlunda. Mycket annorlunda. Corona har gett världen en föraning om vad överkonsumtion och exploatering leder till. Nu är det upp till oss att förvalta insikten.

Det är lätt att tappa sugen inför alla akuta hot. Men tappade sugar räddar ingen värld. För att ta till ett slitet citat: ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”.

Inför nästa år lovar jag därför att:

• Vaccinera mig.

• Lära mig laga vegetarisk mat.

• Delta i klimataktioner.

• Tala med en ”främling” varje dag.

• Göra allt jag kan för att få människor att skratta tillsammans.

Kanske fortsätter jag också att blogga. Men resten av kvällen är jag förbaskad nöjd med att ha klarat målet – med 4,5 timmes marginal.100 inlägg innan nyår – DONE!

Over and out.

Krönika över året som försvann

Full av hopp.

Livet är gott (januari-mars)

Spelar föreställningen Hur svårt kan det va? i Göteborg, Stockholm och Eslöv. Kommer med i Kvinnliga Talare som erbjuder mig flera uppdrag.

Bokar in gig och skriver avtal med ett eventföretag om att agera inspiratör vid årets Seniormässor och –event runt om i landet.

Bokar en tre veckor lång tågluff med J med stopp i Italien, Montenegro, Kroatien, Serbien och Tjeckien.  Bokar hotell i norra Italien i början av april.

Åker tåg till Göteborg och bor hos M. Åker tåg till Malmö och bor hos en annan M. Åker tåg till Småland och bor i Huset.

I väntan på vadå.

Corona gör entré (april-juni)

Ställer in tågluffen och bokar av hotellet. Får tillbaka pengar för biljetten och bråkar med Booking.com om hotellet.

Alla gig före sommaren ställs in och jag får ett litet bidrag av staten som täcker en del uteblivna inkomster.

Jag fyller 65 och börjar plocka ut pension. Försöker acceptera att jag är pensionär. Det lyckas när jag inser att kan jag fortsätta jobba. Fortsätter jobba med ”vanliga” skrivjobb.

J:s mamma dör hastigt och oväntat i Covid19 på sitt äldreboende. Vi hinner inte dit.

Jag och bror åker bil till Småland för att se till Huset och träffa far. Ingen blir sjuk.

Träd slår ut, blommor blommar och fåglar lägger ägg som om allt är som vanligt.

Mycket är som vanligt.

Begravning.

Standup på Skånegatan i Stockholm.

Hoppet återvänder (juli-september)

Tre resor och flera veckor i Huset. Träffar M två gånger i Småland.

Roddar tre standup-kvällar på Improvisationsstudions sommarscen mitt på Skånegatan i Stockholm. 

Åker till Lund Comedy Festival med föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket. Bor på hotell. Umgås med folk.

Åker till skärgården med J. Bor på hotell, badar och vandrar.

Arrangerar en Comedybox med Babben Larsson i Hägersten.

Bokar in gig i oktober och november.

Tackar jag till flera ”vanliga” skrivjobb.

Min högra höftprotes lossnar.

Urnsättning.

Mörkret tätnar (oktober-december)

Andra vågen rullar in och jag gör ett av alla bokade gig. Övriga ställs in eller skjuts upp.

Jag känner tacksamhet för att jag kan och får jobba och njuter av både telefonintervjuer och deadlines.

A och K blir föräldrar och jag blir farmor till Shanti.

Jag halverar mitt dagliga stegmål från 10 000 till 5 000. Ibland använder jag krycka.

Jag väntar på operation.

Jag väntar på vaccin.

Jag skriver min 100:e bloggtext.

Bra deadline är en god drivkraft

En behöver inte vara bäst i klassen. För att få hyfsat betyg räcker med att komma i tid och göra uppgifterna ”good enough”.

Som frilansande journalist behöver en varken vinna Guldspade eller koras till Årets grävare. För att försörja sig räcker det ofta med att hålla sig till ämnet, inte överskrida givet omfång – och lämna i tid. Hålla deadline.

Det är svårare när en själv både ska sätta mål – och vara motor.

För några veckor sedan lovade jag att skriva 100 inlägg innan året var slut. Sen kom en svacka, sen kom en till och sen blev det jul. Men målet ligger fast och om inte coronan slår ut mig i natt kommer jag att nå det.

Såvitt jag minns ingick inte kvalitet som kriterium i överenskommelsen så: Hur svårt kan det va?

I morgon – nyårsafton – utlovas en årskrönika på förmiddagen (den lär vara snabbt gjord) och ett statement för 2021 innan midnatt. Att kalla det nyårslöfte känns alltför vågat i denna osäkra tid.

I dag är en bra dag att höra av sig

En krönika som ledde till oväntade kontakter

Jag får ofta lust att höra av mig till människor jag känner – eller har känt för länge sedan. Så kommer något emellan och det blir inte av. Och till sist har det gått så lång tid att det att det blir pinsamt. Och pinsam vill jag absolut inte vara.

Men hittills har det aldrig hänt att någon blivit sur när jag väl tar mig samman. Tvärtom. Och själv blir jag jätteglad av varje antydan till kontakt. Ju mer oväntat, desto roligare!

I somras fick jag en krönika publicerad i provinstidningen Smålandsposten. Det var så klart roligt att bli läst på ”hemmaplan”,men det roligaste var att A och S hörde av sig.

A = en kompis från gymnasieåren som RINGDE ett modigt samtal som ledde till att vi några månader senare träffades på riktigt i hennes trädgård. Efter 50 år.

S = min fars kompis, 90+, hörde av sig några dagar senare bara för att berätta hur glad han blivit över att se sin födelseby Broaryd omnämnd i Tidningen.

I morse skickade jag sex mejl, två sms och sju hälsningar via Messenger.

Hur svårt kan det va?