Exakt där gick 50 mille upp i rök

I förrgår fick jag ett sms från vännen M i Göteborg. Det började med ”Här händer det grejer…” och fortsatte med en beskrivning av hur hen hade snubblat på skrovlig asfalt och skrapat upp både arm, axel och ben.

Här är mitt svar:

Hej M, här på östkusten händer det också grejer. I dag presenterades ”lösningen” på Palme-mordet. Förmiddagens presskonferens var en formidabel ersättning när Folkhälsomyndigheten tydligen har bestämt sig för att dra ner på konfererandet till två dagar i veckan.

Tyvärr väckte dagens ”happening” fler frågor än den gav svar (vilket i och för sig kan bero på att jag bäddade, packade, plockade ur en diskmaskin och klippte bort vissna blommor på balkongen under första halvan av den digra ppt-presentationen).

Inte ens när den misstänkte mördaren presenterades hettade det till: Aha, en vit kränkt medelålders man med extremt skev självbild och ohemult stort bekräftelsebehov. Varför blir jag inte förvånad?

Att han lyckats lasera sig själv som vittne verkar vara mer slump än strategi. Att han kom undan till sin död 14 år senare, kan nog bara förklaras med att en sådan gärningsmannaprofil – vit, kränkt man osv – inte har slagit igenom fullt ut.

”Stackars Stickan, så jobbigt för honom att vittnena envisas att säga att de såg en kille som såg ut precis som han och hade samma sorts kläder som han. När vi vet att killen som sköt hade en blå täckjacka och sprang ditåt. För det har Stickan sagt efter att ha hört det från Lisbeth Palme som av en händelse gav honom ett signalement på plats”.

Och den närmaste familjen och vännerna anar INGENTING. Det klart de inte gör. Hade de haft minsta susning skulle de väl ha angett honom. Vad de måste gräma sig nu, när de inser att de har missat 50 mille i tipspengar.

Men det kanske inte är så konstigt. Enligt en artikel i Expressen är båda ex-fruarna fortfarande rörande överens om att det inte kan vara Stickan eftersom han ”inte kunde göra en fluga förnär”.

Som om det har med saken att göra. Såvitt jag vet finns det inget samband mellan att gilla flugor och ogilla Olof Palme.

Hur svårt kan det va?

Gilla-läget-listan väcker känslor

Min ”hemliga” syrénportal mitt i Årsta.

Nyss berättade en vän vad han tycker om min blogg. Han inledde artigt med att säga att den är bra för att sedan lägga till att ”den handlar ju om hur tråkigt du har och hur ensam du är”.

”Va, det gör den väl inte”, svarade jag kränkt. En hastig överblick visar att båda hade rätt.

Det stämmer att jag har gnölat och gnällt, men ungefär hälften av texterna har ändå en positiv ton (även om någon av dem var en dröm). Att de flesta texter är virus-relaterade skyller jag på tidsandan. Den här våren slår corona till och med vädret som samtalsämne.

Jag noterar också att deppigheten avtar efter hand. Kalla det gärna anpassning. If you can´t beat them – join them. På svenska: Gilla läget.

Här har du min gilla-läget-lista (obs att den kan ändras inom några timmar):

• Jag har en syrénportal och en skyline på tio minuters promenadavstånd från min balkong – bara att välja riktning. Väljer jag att gå bron över viken är jag på Södermalm inom en kvart.

• Jag har en kolonistuga på cykelavstånd vars hammock erbjuder 100 procent social distansering.

• Jag har ett stort hus i en mycket liten by i Småland.

• Jag är frisk och kan både gå och cykla.

• Jag har gott om tid.

Årstadal expanderar.

Jag vet att en sådan lista lätt väcker en massa undanträngd avundsjuka (själv hade jag blivit vansinnig av att läsa den en ”dålig” dag). Eller inte?

Jag tänker ofta på ett oväntat möte med en före detta klasskamrat i Växjö. Det var samma sommar som vi fyllde 30, och jag minns hur jag babblar på om mitt spännande liv: Jag är nyseparerad, bor i Göteborg (dit jag nyss flyttat från Stockholm) och gör journalistpraktik på Radio Kronoberg.

Hon är gift, har tre barn och arbetar sedan länge som undersköterska på Växjö lasarett.

Jag tycker lite synd om henne som inte ”gjort något”, men innan vi skiljs säger hon uppriktigt och vänligt: ”Jag hoppas att du träffar någon snart så att du också kan få barn och familj – och kanske flytta hem igen”.

Oj, den visste var den tog!

Samma höst träffar jag M som både blev min man och far till mina söner. Och nu – drygt 30 år senare – överväger jag att bli smålänning på halvtid. Varför välja antingen eller – när en kan få både och.

Hur svårt kan det va?

Kolonin under inflygningen till Bromma.

Hej mor!

Inga Britta Fransson, 1930-2019.

I dag är det mors dag – din dag. I Stockholm har vi ett strålande väder och på vägen till kolonistugan kände jag doft av både hägg och syren. Och till och med kaprifol. Hoppas att det är lika fint i Småland och att syrenen vid boden blommar rikt.

Jag har inte kunnat åka ner så ofta i vår på grund av ett nytt virus – corona. Det är ungefär som spanska sjukan och har spridit sig över världen på bara några månader. Det finns inget vaccin och ingen vet hur vi ska få stopp på det. Här hemma har regeringen bestämt att vi ska hålla två meters avstånd när vi ses och att alla över 70 år helst inte ska träffa någon alls. Det hade du INTE gillat.

Myndigheterna rekommenderar att vi inte ska åka längre bort än 20 mil och även om vi åkt den drygt dubbla sträckan till Växjö hade vi inte kunnat hälsa på dig eftersom det är besöksförbud på alla äldreboenden. Det hade du VERKLIGEN inte gillat. Och inte vi heller.

Far är frisk och har det bra i sin lägenhet. Och både B och jag har trotsat rekommendationerna och åkt ner var sin gång för att se till honom, huset och trädgården. Vi odlar inte så mycket grönsaker som du gjorde, utan nöjer oss med potatis och lök. Och ett par rader morötter. Gräsklippningen har vi äntligen låtit Farmartjänst ta hand om och det fungerar utmärkt.

I spåren av viruset upptäcker allt fler hur viktigt det är vara självförsörjande. Både när det gäller mat och annat. Men det har ju du ”alltid” vetat. Du var ju faktiskt en utbildad prepper (jag vet, det är ett konstigt ord men så kallas faktiskt de som samlar och sparar för sämre tider). Du gick ju både lanthushållsskola och folkhögskola. Att ta tillvara och bry dig om andra var också några av dina specialiteter.

Jag tror att du innerst inne ville att jag skulle bli lite mer som du. Men det ville inte jag. Nu är jag lite klokare och fattar att jag borde lyssnat mer på dig. I kristider kan det aldrig vara fel att kunna försörja en familj på en hink lingon och några skopor friskt vatten från egen brunn.

Men det är inte för sent. Både skogen och brunnen finns kvar. Och du fick ju en son (och så småningom också en svärdotter) som både vill och kan odla, plocka, sylta, safta och baka.

På senare år har jag också upptäckt att jag faktiskt gillar att ”jobba” i trädgården. Och att jag är hyfsat bra på det. Jag kan namnet på massor av vilda och odlade växter och vet på något konstigt sätt hur man både planterar och beskär. Nej, det är inte alls konstigt, för det har jag ju lärt av dig. Tack för det!

Med skräckblandad förtjusning märker jag också att jag blir alltmer lik dig med åren. Inte bara till utseendet – och här måste jag flika in att folk trodde att jag var du när jag följde med far på en begravning för några år sedan – utan också till sättet.

Trots att mina söner, dina barnbarn, klarar sig fint på egen hand vill jag gärna både bjuda dem på mat och skicka med dem matlådor.

Nu ska jag ringa till far och be honom plocka en bukett blommar till dig i vår trädgård.

Och om en vecka planerar jag att åka ner och stanna länge. Har på känn att kirskålen behöver någon som bjuder motstånd.

En bra attityd är aldrig fel

Detalj från Bror Marklunds ”Gycklarna”, 1966, Årsta torg.

Rätt attityd kan vara skillnaden mellan en bra och dålig dag. Att bli av med jobbet, glida ur sociala sammanhang eller hamna i karantän kräver mycket attityd för att stå ut.

Som frilansande skribent har jag den hårda vägen lärt mig hur lönlöst det är att ta nya kontakter en ”dålig” dag. Men också sett hur bra det kan gå om jag väntar till dess att självförtroendet fyllts på.

Som komiker är attityden minst lika viktig som skämten.

Som 60-årig nybörjare bestämde jag mig för att aldrig be om ursäkt eller prata negativt om mig själv på scenen. Pratar jag om ålder så är åren en tillgång, pratar jag om dejting så är det jag som har kommandot.

Beviset för att jag lyckats kom när jag en gång blev presenterad som en ”boss lady”. Det citatet toppar mitt cv.

Attityden behöver förstås inte vara bossig för att vara rolig. I praktiken är det lika ofta tvärtom. Kanske oftare. I mitt fall uppstår det roliga i den oväntade kontrasten; äldre kvinna tar plats.

En mina bästa öppningar är inte helt oväntat: ”Ja, ni ser… jag är inkvoterad här i kväll! Jag är kvinna, jag är gammal och jag är – snygg!”. 

Det krävs en del adrenalin för att leverera den med pondus. Men det går.

Hur svårt kan det va?

Attityd =  inställning (till något); kroppsställning; egen (självsäker) stil. Svenska Akademins Ordlista (SAOL) 2015.