Jag klarar lockdown max 69 timmar

Back on track..?

London, Paris, New York… hur står människor ut med lockdowns i veckor – månader? Tålamod är definitivt inte min starkaste gren. Jag klarar max 69 timmar innan jag får mörka tankar.

Prewious episode:

I höstas lossnade en av mina två höftproteser och sedan dess väntar jag på en ny operation. Något som inte kommer att hända på länge, på grund av du vet vad… så det är bara att gilla läget.

Bita ihop, skaffa kryckor och sänka stegmålet till 8000 om dagen. Enligt min ortoped R kan jag inget göra för att det ska bli bättre, men heller inte något som gör skadan värre. Förutom att bryta benet.

Det går bättre än väntat.

Tills jag i måndags halkar på en isfläck och PANG! slår i den höft jag absolut inte får skada. Ja, det gjorde ont. Ja, jag kunde resa mig (med stöd). Nej, jag kunde absolut INTE gå. J (som turligt nog var med) fick staga upp mig hjälpligt mot ett träd och skynda hem efter kryckorna.

R ger mig en dropin-tid på röntgen nästa förmiddag och tar emot mig samma dag. Hurra för svensk sjukvård!!

Och hurra för att plåtarna visar att protesten sitter exakt lika snett som innan och att – bäst av allt – inget ben är brutet. Däremot är leden stukad och det gör jäv..igt ont så fort jag försöker stödja på benet. Någon utgång i det vackra vintervädret är inte att tänka på.

Istället tar jag mig rastlöst mellan rummen – ett steg i taget – medan humöret sjunker i takt med att jag inser vidden av min oförmåga. 15 minuter blankt på sex meter mellan säng och toalett, be om hjälp – alt hälla kaffet i en termos och bära det i fickan mellan kök och soffa. Att det kan vara så vidrigt att inte kunna gå ut.

Förrän idag.

Med ett par akutbeställda ice-bugs på fötterna lyckas jag både klara trappan och gå runt halva huset (600 steg). Toppar med ett rörlighetspass framför TV:n och känner mig ”stolt men inte nöjd”.

Fortsättning följer…

I fredags var vi på krogen – fatta!

Femton år senare.

Var det nödvändigt? Nej, absolut inte. Men det var skönt att äntligen få gå ut i staden som en helt vanlig människa. Anledningen till detta restriktionstrots var att J och jag träffades för exakt 15 år sedan.

Januari 2006 – en kall och snöig eftermiddag på Mosebacke torg.

Jag har mörkblå skepparkavaj, slitna jeans och ljusbruna mocka-boats och halkar fram med dubbla kryckor. Jag har bytt vänster höftled en månad tidigare och borde förstås stanna hemma – men ”nöden” har ingen lag. Missar jag den här chansen står det tusen andra i kö på nätet.

J står med ryggen mot mig och pratar i telefon. Han föreslår han en krog i närheten – som visar sig vara stängd. Eftersom min rörlighet är begränsad hamnar vi på Esperia på St Paulsgatan. Det blir en bra kväll.

Januari 2021 – en kall och snöig eftermiddag är mycket annorlunda. Annat oförändrat.

Esperia finns kvar, men med begränsade öppettider på grund av du vet vad…

Vi åker kommunalt (med munskydd på grund av du vet vad…) eftersom J har skrotat bilen – för klimatets skull.

Jag har bytt den blå militärkavajen mot en knallgul kappa och mockaskorna mot ett par röda grova kängor. J har samma vinterjacka.

J äter bläckfisk och ett souvlakispett med fläskkött. Jag äter skaldjur och halloumi-spett.

Vi dricker whiskey sour. Det blir en bra kväll.

Debut på SVT – the true story

När en är med på TV – då breakar man. Det är sen gammalt i humorbranschen. Men gäller inte mig.

I går medverkade jag under en knapp minut i Standup sketch show. Prime time SVT! Snart har det gått ett dygn utan att en enda agent har hört av sig. Trots att jag var bra.

Insatsen må vara ha varit kort men krävde inlevelse, päls och huckle. Många (mina vänner och bekanta) är helt ense om att min tolkning av ”prinsessan Lilian läppsynkar komikern Anders Jansson i en porslinsbutik” är världsklass. Hur gick det till?

Till dem och alla andra som undrar, kommer här den sanna berättelsen bakom 56 sekunder oförglömlig TV-historia. Som jag minns den.

Det börjar redan kvällen innan då jag får manus på text- och ljudfil. Jag läser på och googlar ”prinsessan Lilian” för att komma i stämning. Bilderna bekräftar min bild av en späd välondulerad mycket gammal kvinna, oftast iförd ljusblå galaklänning, diadem och ordensband.

Jag fattar – ingenting.

Det gör inte heller sminket när jag kommer till inspelning en tidig morgon i Bromma Blocks. Hennes blick flackar förtvivlat när hon inser att ondulering inte är att tänka på. Mitt hår är nyklippt och kortare än kort.

Hon samlar sig och tänker om. Det får bli huckle.

Och så var det kroppen. Säga vad man vill om min kropp, men späd är den inte. Det blir storpäls med tantkjol, dito blus och pärlor. Som pricken över i kompletterar hon med glasögon från tiden. Voilà!

Inte ens den äkta Lilian kan ha varit mer inkognito (även om jag personligen tycker att min persona mer påminner om drottning Elisabeth i Balmoral – bortsett från gummistövlarna).

I pausen mellan scenerna (jodå, det är tre stycken) tar jag igen mig på en bänk i gallerian som just har öppnat för dagen.

Dom blickarna!

Hallå 2021 – visst kan du bättre än så här

Foto: K

Så är det igång – det efterlängtade år 2021. Fyllt av hopp och framtidstro.  Det är nu det ska hända. Nu det ska vända.

Tyvärr bekräftar verkligheten det jag misstänkt länge: Det mesta är sig obehagligt likt. När diset efter nyårsraketerna lagt sig är leran lika geggig och himlen lika grå som i går.

Bjuder till och bestämmer en promenad med K (OBS inte Katarina Frostenson). Det brukar pigga upp. Cyklar till mötesplatsen (för att undvika kollektiv trafik) och halvvägs börjar det regna – och därefter hagla. Vad är det för fel på snö?

Trotsar våta jeans och går 8718 slippriga steg längs Mälaren. Utan krycka.

Hemma slokar den nyköpta dillen på köksbordet. Den var tydligen programmerad att peaka på årets sista dag. Precis som jag.

Badrumsvågen visar att hemgjord pizza, champagne och praliner är en dålig kombo för en som behöver tappa några kilo.

Snälla 2021 – visst är vi värda bättre än så. Både dillen och jag.

Foto: Jag.