Konsumentmakt utan muskler

Inleder arbetsveckan med ett surt mejl till tidningen Fokus. Inte för att tidningen är dålig. Tvärtom. Utan för att de – fem månader efter betalad prenumeration – fortfarande inte lyckas leverera den.

Okej, jag ska inte överdriva – en (1) tidning har jag fått med ordinarie utdelning och ytterligare en i ett kuvert efter sjätte eller möjligen sjunde påstötningen. Eftersom jag har betalat för tolv tidningar är det tio kvar.

Fortsätter dagen med att kolla om Booking.com möjligen har svarat på min senaste komplettering för att få tillbaka pengar från ett hotell i Lugano som brutit mot sina egna villkor.

Hotellet var avbokningsbart fram till 24 timmar innan ankomst men när jag (pga du vet vad…) avbokade med minst en månads marginal hade de redan nypt pengarna.

Booking.com kan märkligt nog inget göra, men uppmanar mig att kontakta hotellet direkt. Jag gör så men får varken svar på mejl eller telefon. Surprise!

Ny kontakt med B som håller med om att jag har rätt att få pengarna tillbaka och ”kanske kan hjälpa till” – om min bank skriver ett intyg på att pengarna faktiskt har dragits.

Ett sådant är inte svårt att få, men när det är inskickat behöver B ett intyg som visar det dragna beloppet i lokal valuta. Om banken inte kan ta fram ett sådant behöver de ett intyg på att de inte kan det.

Oklarheterna hopas, men jag tar ny kontakt med banken som skriftligt meddelar att de inte har uppgiften i lokal valuta. Detta vidarebefordras till B – som fortfarande inte har svarat.

När jag försöker skaffa lite muskler genom att ringa Konsumentverkets rådgivningslinje Hallå Konsument! får jag rådet att göra en anmälan till verkets europeiska motsvarighet.

Orka!?

Fortsättning följer…

Jag lever som jag lär – ta mig fan!

Min förra text handlade om att välja både och – istället för antingen eller. Och på tåget från Växjö till Lund inser jag att jag lever mitt liv precis som jag villl leva.

Sedan i måndags har jag bott i huset i Broaryd i Småland. Jag har nästan bara umgåtts med far – G, snart 92. Vi har löst korsord, ätit gott och pratat om sjukdom och döden, döden.

Huset!

Jag har plockat svamp och – med hjälp av såg och häcksax – börjat bygga mitt eget Nimis. Inte av drivved vid havet utan av forsythia, syrén, cypress med inslag av bolltistel och älggräs i kanten på en åker.

Nimis in progress.

I morse tog jag buss 215 till Växjö för att byta till Öresundståget till Lund och Lunds Comedy Festival. Jag ska bo på hotell, umgås med komiker, äta gott och skämta om döden, döden. Bland annat.

I morgon är det ”premiär” på föreställningen Singetjejen. Morsan och Sista Rycket. I kväll ska jag tävla i Grand Comedy Slam.

Inte för att det är särskilt roligt att tävla – utan för att vinna.

To be continued!

Hur det än går i helgen var i alla fall publiken på genrepet i extas.

”Om du sköter ditt, så sköter jag mitt”

Otis vill gärna vara med på bild.

Jag må vara en usel djurfotograf, men en lysande relationsexpert. Det visade sig när jag fick äran att vara sällskapslady åt taxen Otis medan matte var upptagen. I efterhand kan jag erkänna att jag var rejält nervös. Andras ungar och hundar är inte att leka med.

Men det gick över förväntan. Otis och jag klickade fint och tillbringade flera timmar i ömsesidig respekt: ”Om du sköter ditt, så sköter jag mitt. Behöver vi något så säger vi till”. Ett lysande utgångspunkt i varje relation värd namnet.

Ett motto som också fungerar i praktiken:

Otis bajsar – jag plockar upp.

Otis jagar skator – jag håller i kopplet.

Otis kissar på träd – jag tänker på annat.

Det är inte bara sladdrigt – det piper också.

Otis lägger ned ett byte under plommonträdet – jag skriver en offert.

Otis sover – jag redigerar min del av föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket.

Otis äter torrfoder – jag äter lax.

Innan vi skiljs äter vi var sitt plommon.

Det är en ovanligt bra dag!

Debriefing med matte U.

Se upp(åt)!

In med magen, ut med brösten och minen INTE mild och glad.

Där jag växte upp fanns det en gubbe som hette Hackan. Egentligen hette han förstås något helt annat, men alla kallade honom Hackan. Egentligen var han inte heller någon gubbe, utan kanske runt tjugo Som vuxen fattar jag att han var mobbad, men då var namnet logiskt. Hackan gick nämligen med ansiktet riktat mot marken och ordet gamnacke var lika lite bekant som orden dator och Internet.

Nu – drygt 50 år senare – är det jag som är Hackan. Senaste hälsokollen visade att jag blivit minst 2 centimeter kortare. What? Om detta fortsätter kommer jag att räcka mig själv till midjan om 10-15 år.

Hackan gör sig påmind.

Och så kommer det att bli eftersom allt tyder på att det är ärftligt.Jag minns med obehag hur min mamma och mina mostrar stod dubbelvikta och skvallrade vid diskbänken på släktmiddagarna.

Tillfälligt löser jag ”problemet” genom att undvika att se mig själv från sidan. Det är samma knep som när jag (lååångt innan Kim Kardashian satte agendan) tyckte att jag hade för stor rumpa.

Men vem lurar jag egentligen? Innerst inne vet jag ju att det är en åldersmarkör; att titta var en går, ta allt kortare steg och lyfta fötterna så lite som möjligt från marken. Om jag inte skärper mig kommer jag snart för säkerhets skull att börja gå lätt bredbent för att inte riskera att tappa balansen. Fallolyckor blir nästa stora snackis bland väninnorna.

Herregud skärpning – jag är ”bara” 65. Och frisk.

Så: Sträck på dig! Lyft på fötterna! Ta ut steget! Och framför allt – lyft blicken.

Hur jä..a svårt kan det va?