Jag har startat ett bokstreck med U

En vädur har sällan fel!

Att vara med i en bokcirkel verkar kul. Trevligt folk, intressant prat och god mat. Efter att ha väntat förgäves på att bli inbjuden, fattar jag att det är som vanligt; en får ta tag i det själv.

Så nu har jag startat en egen cirkel. Eller snarare ett steck eftersom vi bara är två –U och jag.

Vi har länge tipsat varandra om böcker vi tycker den andra ska läsa – men har alltid varit i otakt. När U har läst och vill prata om en bok jag har rekommenderat, har jag ofta hunnit glömma både vad det heter, vem som skrivit och i värsta fall – också vad den handlade om. Poängen med bokstrecket är att vi läser samma bok samtidigt och träffas så fort som möjligt för prat och mat.

Vår första streck-boken var Året med 13 månader av Åsa Lindeborg. Och om den tyckte vi mycket. Vi läste med bestörtning om hennes yrkesmässiga avväganden i samband med #meetoo, och noterade intresserat hur mycket och ofta hon åt och drack.

Om jag hade ätit och druckit hälften så mycket under ett år hade jag ( hasat fram som en alkad sackosäck (oavsett årets antal månader).

Vi blev också imponerade av (= var avundsjuka på) att barnen så gärna ville hänga med sin mamma. Plus att hon verkade stöta ihop med vänner så fort hon gick utanför dörren.

Det enda vi på allvar kunde relatera till var hennes risiga kärlekshistoria. Vi har alla varit där!

Nästa bok är Jag kan ha fel av Björn Nattiko Lindeblad. Visdomar från en fd buddhistmunk visar sig vara en rejäl utmaning för två vädurar som helst vill göra allting NU och sällan har fel.

Ingen av oss hade heller valt den på egen hand. Läsningen är en hommage till U:s dotter som otippat gav mamma och hennes väninna ett lästips.

Fortsättningen följer efter nästa prat-och-mat-träff.

Till dess blir jag glad för tips om snabblästa och temperamentsfulla vädursböcker.

Jag vill vara en sann stoiker

I morse hade jag och J ett djupt och otippat samtal om stoicism. Bakgrunden var en allmän hopplöshet i kombination med en artikel om författaren Ryan Holiday i morgontidningen.

Trots att jag är allmänt skeptisk till 33-åriga amerikanska män som gör karriär i livsvisdom, föll jag pladask. I dessa tider är det hög tid att sluta hoppas på kristaller och karma – och reclaima rationalitet.

Stoicism är en filosofisk riktning grundad av Zenon från Kition (okej, ännu en en gammal grek…). Enligt artikeln utgår läran från att vi inte väljer vilka olyckor som livet bjuder på, men att vi kan välja hur vi reagerar på dem.

Stoikerns lösning är att hantera motgången i tre stoiska steg:

1 Blicken. Analysera problemet och de strategier och metoder som kan användas för att lösa det.

2 Handlingen. Fokusera energi och kreativitet på att bryta ned hinder och förvandla dem till möjligheter.

3 Viljan. Odla inre styrka som gör det lättare att hantera nederlag och svårigheter – och låt bli frestelsen att följa minsta motståndets lag.

Lätt som en plätt! Ja, kanske – om man är överens om terminologin.

När J och jag är oense om hur livet ska levas (till exempel vems tur det är att plocka i eller ur diskmaskinen) kallar han mig tjatig. När jag föreslår att vi ska göra upp listor på vem som gör vad – och inte – kallar han mig rationell. Absolut, inte mig emot!

Effektiv, ändamålsenlig, förståndsmässig, effektiv, ändamålsenlig, förnuftig, väl planlagd och logisk är vanliga synonymer till rationell.

J:s synonymer är okänslig och kall.

Viktiga insikter kommer ofta i Eslöv

Whats up?

Att ha en blogg påminner om att ha ett knippe brevvänner på 60-talet. Under några hektiska barnår hade jag flera.

Utan en aning om vad som komma skulle var det papper, penna, kuvert och frimärke som gällde och snygga brevpapper stod högt på önskelistan.

Om brevvännen bodde i ett annat land skrevs breven på ”silkespapper” som veks ihop till kuvert. Allt för att spara några ören på flygportot.

Oftast var det roligt att skriva när jag kom igång. Innan dess – dagar av grubbel. Vad skulle jag skriva om?

Ibland var det fullt upp och jag hade inte ägnat ”vännen” i Japan, Canada eller Eskilstuna en tanke. Oftast hade det inte hänt något alls. Och då var det illa. Redan som tolvåring visste jag värdet av att ha något att berätta (det var ingen slump att jag blev journalist).

Vad jag inte fattade – och fortfarande inte fattar – är att det viktiga sker i tomrummet mellan händelserna. I väntrum. I köer. På busshållplatser och perronger.

Några av livets viktigaste beslut har jag fattat under tågresor – inte sällan i höjd med Eslöv.

Det är ingen slump att det ofta kommer något gott ur uppbrott som; att säga upp sig i vredesmod, flytta till en ny stad eller avsluta en relation. Även om somligt är ofrivilligt och gör ont i stunden.

Men det finns en gräns där tomrummen blir större och mer utdragna än händelserna.

Trots senaste veckans val-dramatik i USA har FHM:s nya restriktioner för att hindra en glopperande sprittspridning flyttat den gränsen till: NU!

Från blyg baby till bitchig tant

Tycker du att jag ser sur ut? Jo erkänn, ALLA gör det. Och har alltid gjort.

I dag – när det finns bokstavskombinationer för det mesta – inser jag att jag lider (?) av RBF – Resting bitch face. Det betyder att mitt ansikte i viloläge signalerar irriterad, dömande och uttråkad. Full pott!

På drygt 60 år har jag utvecklas från ett blygt och truligt barn till en bitchig tant-komiker.

Här krävs ett förtydligande (och ett semikolon); Jag ÄR inte sur men ser sur ut. Som salt i såret kan jag inte heller le eller skratta på beställning.

Såvitt jag vet finns det bara två bilder där jag skrattar naturligt. Båda är tagna under psykosliknande sammanbrott i slutet av långa fotosessioner tillsammans med kollegorna S respektive M.

Trots att jag inte känner igen mig själv (eller kanske just därför) gillar jag bilderna. Efter att ha klippt bort kollegorna har jag också använt dem som profilbilder på statistsajter (OBS aldrig på dejtingdito) och i diverse PR-sammanhang.

Bra idé? Inte alltid!

Inte för att ingen vill anlita mig – utan för att det är just SKRATTET de vill ha. Och det är i princip det enda jag inte kan leverera. Speciellt inte på kommando.

Ju mer fotograferna tjatar – desto surare blir jag.

Jag begär inte att kunna ”fyra av ett strålande leende”, men som komiker skulle det kännas bra att åtminstone se ut som om jag liiite roligt.

Hur svårt kan det va?