Kategoriarkiv: Livet

Personlig seger leder till pirr

Publicerat av
Bakåtslick och pirr.

”Ahhh, känner du pirret i magen när modet sprider sig”, frågar min personliga coach E, snart 10 år. Och äntligen händer det; jag känner faktiskt pirret när modet sprider sig.

Vi har just hoppat från bryggan vid Årsta havsbad. För de flesta är det ett menlöst litet en-metershopp. För mig är det en personligt seger.

Jag har aldrig gillat höjder och minns simskolans fasa när vi tvingades välja mellan att dyka från 3:an eller hoppa från 5:an för att klara magistermärket av högsta valör – guldmagistern. Efter många vändor upp och ner för stegen och med gråten i halsen valde jag att hoppa. Ett beslut som varken gav mersmak eller pirr.

Guldmagistern och Baddaren samsas fint på märkesskölden.

Till övriga ”meriter” hör utflykter till Kärnan i Helsingborg, Lugnets hopptorn i Falun och Mirador del Riò på Lanzarote som alla slutade med akuta panik- och gråtattacker. Bildbevis saknas.

På senare år har jag valt att sitta ensam under sevärdheter som TV-tornet vid Alexanderplatz i Berlin och London Eye, medan resten av sällskapet fröjdat sig i luften. Yngste sonen berättade nyligen hur resten av familjen brukade tävla om vem som först kunde ”hitta mamma” därnere.

Snart åker jag och J till Själland. Han påstår att vi ska åka Dyrehavsbakkens berg- och dalbana i trä som lär ha invigts 1932.

Jag är skeptisk. Om inte E kan övertalas att coacha på distans…

Jag har köpt bil – för frihets skull

Publicerat av

Jag köpte min första bil när jag var 17 år. Det var en vit Saab som gick på bensin och olja. Blanda fick en göra själv i garaget. I väntan på körkortet sydde jag en ärtgrön klädsel och målade navkapslar och fartränder i samma muntra färg. Med pensel.

Det blev ytterligare två Saabar – en grön och en gul – en vit Renault, en ljusgrön Simca och några Volvos (bland annat en vars storlek och komfort ökade i takt med att familjen växte, från röd 242 till orange 244. Den senaste var en svart V 70, Gamla Bettan, som efter skilsmässan ingick i avtalet om gemensam vårdnad. RIP.

Några år senare blev det lånade och hyrda bilar för att till sist – för dryg två år sedan – avstå helt. Dels för att behovet är litet för den som bor med buss, tvärbana och pendeltåg på fem minuters promenadavstånd. dels av miljöskäl. I Småland finns tillgång till bil.

Det kändes bra att säga upp P-platsen.

Så kom pandemin. Första våren och sommaren gick bra med hjälp av cykel plus en och annan munskyddad resa med pendeltåg (ofta med cykel ombord).

När min högra höftprotes lossnade förra hösten började det skava i dubbel bemärkelse. Men även om det finns gott om begagnade bilar att köpa, saknades en viktig pusselbit: P-plats. Sedan några år är det inte längre möjligt att parkera bilen gratis på någon gata i Årsta. Och alla föreningens platser var upptagna.

I november i fjol ställde jag mig i kö för en plats och för en dryg månad sedan stod stjärnorna rätt. När bror B skulle byta upp sig tog jag chansen att köpa hans gamla. Och dagen efter blev det en ledig plats 40 meter från dörren.

Nu äger jag en blå Skoda från 2012 med den lilla defekten att AC:n inte funkar (jo, jag visste det när jag köpte). På grund av värmebölja har den hittills mest stått på sin ruta. Och det är helt okej. Ja, faktiskt mer än okej,

Jag vill fortfarande inte bidra till klimatvidriga utsläpp – men känslan av frihet är densamma som när jag första gången satte mig bakom ratten på min gamla Saab.

Jag KAN åka vart jag vill NÄR jag vill när jag vill.. Men jag behöver inte.

Hur svårt kan det va?

Gräset är lika grönt här som där

Publicerat av

I dag har jag städat och packat min väska.

Efter 14 dagar är det dags att lämna smålandet för storstaden. Byta huset i Broaryd mot lägenheten i Stockholm.

Klockan 07.02 i morgon går bussen till Växjö, 08.07 går tåget och 11.36 rullar jag in på Stockholm Central. Där byter jag till pendeltåg och efter två hålllplatser stiger jag av i Årstaberg – fem minuters promenad hemifrån. Om allt går som det ska tar resan mindre än fem timmar från dörr till dörr.

Det är inte mycket men skillnaden är stor och det är en lyx att kunna plocka det bästa av två världar.

Var trivs du bäst?, undrar någon ibland. Tidigare tyckte jag att jag borde ha ett bra svar på både den och andra frågor. I dag vet jag att jag hade fel.

Det finns många frågor som saknar svar – och ännu fler som har vitt skilda svar.

Mina två boplatser fyller helt olika behov – och jag behöver båda för att livet ska vara komplett. Brus vs tystnad, människor vs ensamhet…

Skillnaden mellan borta och hemma blir allt mer ointressant.

Gräset är lika grönt överallt.

Brunkräm och kastanjevatten

Publicerat av

Det regnar i Småland och termometern visar 12 grader. I Lytton i västra Kanada är det 49,5 grader och hundratals människor har dött.

För några decennier sedan skulle några dagars regn på semestern gjort mig ”tokig”. I dag öppnar jag fönstret på glänt för att höra smattret på plåttaket. Handduken som jag glömde ta in efter badet i går får hänga kvar. Solen kommer tillbaka.

Att något har hänt med klimatet är uppenbart. Men något har också hänt med mig.

Kanske har jag blivit klokare sedan tiden då vi åkte till stranden med aluminiumfolie och jordnötsolja för bästa brännan. Kanske har jag bytt fokus: hellre blek än bränd. 

Om jag vill vara brun finns ju hundratals – ja, tusentals – produkter att välja på.

När jag var yngre (typ 70-talet) fanns det två; kastanjevatten och brunkräm.

En del av er minns? Andra behöver konsumentupplysning:

Kastanjevatten var en brun vattenfärg, typ utspädd soja, som gneds på med en tuss bomull eftersom ingen ännu uppfunnit pads.

Brunkräm var som det låter – en brun kräm. Den fanns i en nyans, brun, och levererades i stift. Konsistensen var en korsning mellan myggmedel och deodorant och den täckte allt, täppte igen varje por och färgade självklart av sig på allt och alla.

Mycket var INTE bättre förr.

Men planeten mådde definitivt bättre.