En anslagstavla kan säga mer än 1000 ord

Deppigt gott om utrymme.

På nya platser inspirerar anslagstavlor till såväl journalistiska reportage som lokala skämt.

Bland mycket annat får jag veta om folk letar lägenhet, förråd, båtplats, brasved, jobb, kattungar, begagnade leksaker eller en tenor till kören. Jag får också tips om tisdagens hemmamatch i division VI, helgens scoutloppis och salsakursen för nybörjare på måndagskvällar. Eller rättare sagt – fick tips.

I morse fanns bara två anslag på min närmaste tavla; ett från Biblioteket och ett från Exit. Nog så viktiga, men ingen teater, bio, sång, show, dans, konsert – eller standup.

Sedan jag började skoja på scen har jag tejpat och häftat upp hundratals affischer om föreställningar och klubbkvällar i Stockholm, Visby, Svalöv, Växjö, Lund, Ingelstad, Göteborg, Linneryd… De flesta har hamnat i Hägersten där jag och M driver klubbarna Comedybox och Standup på Landet.

Efter sex säsonger kan jag min närförort. Jag vet på vilka tavlor anslagen syns bäst (och får sitta kvar) och jag har hittat snabbaste vägen till fots längs rutten Hägerstensåsen–Telefonplan–Midsommarkransen–Liljeholmen.

Jag har fixat och trixat för att hitta plats på tavlorna och blivit personligt kränkt när någon har rivit ned (!) eller tejpat över vår affisch.

I dag finns det hur mycket plats som helst – men jag har inget att berätta.

Vårens sista klubbkväll med bland andra Babben Larsson har vi flyttat till den 15 september. Så fort vi får klartecken att genomföra den plockar jag fram häftpistolen.

Hur svårt kan det va?

Längtar tillbaka!

En bra attityd är aldrig fel

Detalj från Bror Marklunds ”Gycklarna”, 1966, Årsta torg.

Rätt attityd kan vara skillnaden mellan en bra och dålig dag. Att bli av med jobbet, glida ur sociala sammanhang eller hamna i karantän kräver mycket attityd för att stå ut.

Som frilansande skribent har jag den hårda vägen lärt mig hur lönlöst det är att ta nya kontakter en ”dålig” dag. Men också sett hur bra det kan gå om jag väntar till dess att självförtroendet fyllts på.

Som komiker är attityden minst lika viktig som skämten.

Som 60-årig nybörjare bestämde jag mig för att aldrig be om ursäkt eller prata negativt om mig själv på scenen. Pratar jag om ålder så är åren en tillgång, pratar jag om dejting så är det jag som har kommandot.

Beviset för att jag lyckats kom när jag en gång blev presenterad som en ”boss lady”. Det citatet toppar mitt cv.

Attityden behöver förstås inte vara bossig för att vara rolig. I praktiken är det lika ofta tvärtom. Kanske oftare. I mitt fall uppstår det roliga i den oväntade kontrasten; äldre kvinna tar plats.

En mina bästa öppningar är inte helt oväntat: ”Ja, ni ser… jag är inkvoterad här i kväll! Jag är kvinna, jag är gammal och jag är – snygg!”. 

Det krävs en del adrenalin för att leverera den med pondus. Men det går.

Hur svårt kan det va?

Attityd =  inställning (till något); kroppsställning; egen (självsäker) stil. Svenska Akademins Ordlista (SAOL) 2015.

I had a dream…

Jag hör på radio att Corona har självdött av hybris.

Jag slår upp mitt fönster och bjuder alla jag känner på kalas. Alla som har arbetat för att hålla oss vid liv, får sova så länge de vill under valfritt tyngdtäcke. När de vaknar har de fått tre månaders extra semester.

Festen är lyckad och på altanen plingar mobilen för döva öron.  

70-plussarna kommer löpande, sprängstinna av livslust. Efter dem kommer de medelgamla, de unga – och barnen. Alla dansar och dricker varandra till. Jag buggar med en Anders i varje hand. Efter dansen följer jag dem en bit på vägen tillbaka till Myndigheten. I morgon klockan 14.00 behöver de inte svara på en enda fråga i direktsändning.

På festen fortsätter mobilen att plinga – och jag vaknar!

Det är E som vill berätta att han ställer in sommarens gig i Lund och Ingelstad. Nu återstår bara ett mycket svagt hopp om att festplatsen ska öppna i Askim och att Lund Comedy Festival ska gå av den så kallade stapeln i början av september.

I väntan på besked klipper jag taggbuskar och vänder upp och ned på en möglig kompost.

”Antingen är en rolig – eller får en ligga”

Att skoja utan publik är – ingenting. Jag är avundsjuk på alla som kan sitta ensam på sin kammaren och hitta på roliga skämt. För mig funkar det inte alls. Visst får jag idéer och visst gör jag en eller annan anteckning (oftast mental). Om den är rolig eller inte, vet jag inte förrän orden möter någon annan. Eller ännu hellre – många andra. Allra helst en publik som verkligen vill skratta tillsammans i en knökfull källarlokal.

Ibland får jag frågan: När upptäckte du att du var rolig?

På scen brukade (obs dåtid!) jag säga att det var när jag började i terapi. Att jag bestämde mig direkt för att få kvinnan i stolen mitt emot att skratta. Och att jag var såååå nära att lyckas – när hon sa till mig att ligga mig på en soffa.

Historien avslutas med att jag inser att allt är som vanligt; ”Som kvinna måste en välja: antingen är en rolig – eller får en ligga”.

Skratt!

Det bästa med den historien är – som så ofta – att den är sann.

För länge sedan inledde jag en lååång terapi med att leverera fragment ur mitt liv så underhållande att terapeuten, B, hade svårt att hålla sig för skratt. Trots att det jag berättade knappast var ”roligt”; personlig oförmåga, rädsla, misslyckanden… ja, den gamla vanliga sörjan.

Gränsen mellan komedi och tragedi är tunn. Ibland osynlig.

Men mycket av det som i stunden känns mörkt, kan så småningom bli en ”god historia”. Annat förblir mörkt, men går att leva med.

I standup är sanningen (nästan) alltid skruvad och sällan komplett. Det ska den vara! För att citera branschens nestor Thomas Oredsson från nybörjarkursen: ”Det är säkert sant att du har två ungar, men skämtet blir roligare om du har sju”.

En annan fördel med standup är att jag är fri att välja attityd.  Något som inte funkar alls i terapin.

 På scenen berättar jag inte att jag tappade alla mina ord på B:s bruna manchesterdivan. Utan ”publik” hade jag helt enkelt ingenting att säga.

Ingenting.