Fixa ögonbryn – och plocka ut pension

Som frilans har jag varit min egen chef – och motor – i 25 år. Ingen har talat om vad jag ska göra. Ingen har sagt ifrån när arbetsdagen börjar eller slutar.

För att hålla mig på den s k banan skriver jag att-göra-listor. I veckan läste jag upp den senaste för några kollegor i journalistkollegiet:

”Boka klubblokal i Hägersten, fixa ögonbrynen, boka intervju, sätt upp affischer, gå i pension, anmäl mig till tävlingen Grand Comedy Slam…”

Jag tycker om att jobba. Det är inte det. Men jag är minst lika intresserad av att driva företag som av själva verksamheten. Ibland mer.

Jag tycker det är lättare att hitta på idéer och skapa nätverk – än skriva och leverera text. Men jag gör förstås det också. Annars skulle varken jag eller företaget överleva.

Som komiker ägnar jag mig mer åt fantasi än fakta. Men det är fortfarande listorna som driver mig framåt.

Hur svårt kan det va?

På jakt efter min publik

Efter drygt fyra år på standup-klubbar runt om i landet är det dags att hitta min publik. Men vilka är de? Och var finns de? Ingen aning.

Det är ofta alldeles för lätt att tappa modet och fokusera på svårigheterna. Bli bitter och glömma att livet och verkligheten erbjuder massor av möjligheter. Det gäller bara att hitta dem. Och fånga dem.

I början trodde jag att ingen under 50 skulle tycka att det jag gör är roligt. Men jag hade fel. Många unga tjejer (och en och annan kille) verkar bli inspirerade av att jag tar plats.

En tjej i Göteborg berättade att jag påminde om hennes farmor. En tuff kvinna som gått bort några månader tidigare. Andra säger att de vill bli som jag när de blir gamla. En riktigt bra kväll säger någon att hen inte skrattat så mycket på länge.

De är alla min publik.

Glad publik hos Standup i Hägersten.

Under 2020 vill jag att så många som möjligt ska se min nya föreställning. En ansökan om att få vara med i Kvinnliga Talare och ett nytt samarbete med Still Active är några steg på vägen. Fotsättning följer.

Hur svårt kan det va?

För lätt att skylla på ålder

Läser i dagens DN att äldre inte får plats i samhället – eller som Björn Ulvaeus uttrycker det: ”Vi offrar kanske massor med talanger på ålderismens altare”.

Han har säkert rätt. I alla fall när det gäller anställda i ett traditionellt arbetsliv. I övriga livet är det ofta upp till oss själva.

Jag började med standup samma år som jag fyllde 60 och tänkte inte särskilt på att jag var mer än dubbelt så gammal som de flesta nybörjare. Jag var – som alla andra – fullt upptaget av att hantera scenskräck och allmän ångest.

Första året var jag med i en talangtävling där publiken skulle rösta och innan omröstningen hör jag en kvinnoröst säga: ”hon den där gamla var ju bra”.

”Va, jag såg ingen gammal på scenen” hann jag tänka innan verkligheten hann i kapp mig.

Att inse att den gamla faktiskt var jag, var en käftsmäll som vida överröstade att tjejen faktiskt sagt att jag var bra. Och troligen röstat på mig eftersom jag blev ”publikens favorit” i finalen. Vann gjorde jag inte.

I dag – knappt fyra år senare – tänker jag OFTA på min ålder.

Skyller på den när jag inte blir bokad på vissa klubbar – när det kanske egentligen handlar om att jag inte är tillräckligt bra. Eller har tillräckligt många följare på Insta.

Lutar mig mot den när jag inte orkar testa nytt på någon av Stockholms alla rookieklubbar.

Min nyskrivna föreställning handlar om det. Och lite till.

Hur svårt kan det va?

Våga lita på mörkertalet

Det här är min blogg. Jag önskar jag kunde skriva att folk har tjatat och tjatat – men det skulle vara en lögn. Och ljuger gör jag inte. Möjligen överdriver jag en aning. Om det behövs.

Sanningen är att jag ställde frågan: Ska jag börja blogga? till mina drygt 1200 ”vänner” och följare på Facebook och Instagram. 37 svarade. Det blir ungefär 0.0003 procent vilket, med hänsyn till uppskattat mörkertal, innebär ”ett ENORMT gensvar”.

Så jag tackar för förtroendet – och sätter igång.

För helhetens skull måste jag också nämna att några kände sig tvingade att påpeka att det var ”ute” att blogga.

Andra tyckte att jag skulle vlogga eller podda.

Absolut inte – det talade ordet sparar jag till scenen.