I fredags var vi på krogen – fatta!

Femton år senare.

Var det nödvändigt? Nej, absolut inte. Men det var skönt att äntligen få gå ut i staden som en helt vanlig människa. Anledningen till detta restriktionstrots var att J och jag träffades för exakt 15 år sedan.

Januari 2006 – en kall och snöig eftermiddag på Mosebacke torg.

Jag har mörkblå skepparkavaj, slitna jeans och ljusbruna mocka-boats och halkar fram med dubbla kryckor. Jag har bytt vänster höftled en månad tidigare och borde förstås stanna hemma – men ”nöden” har ingen lag. Missar jag den här chansen står det tusen andra i kö på nätet.

J står med ryggen mot mig och pratar i telefon. Han föreslår han en krog i närheten – som visar sig vara stängd. Eftersom min rörlighet är begränsad hamnar vi på Esperia på St Paulsgatan. Det blir en bra kväll.

Januari 2021 – en kall och snöig eftermiddag är mycket annorlunda. Annat oförändrat.

Esperia finns kvar, men med begränsade öppettider på grund av du vet vad…

Vi åker kommunalt (med munskydd på grund av du vet vad…) eftersom J har skrotat bilen – för klimatets skull.

Jag har bytt den blå militärkavajen mot en knallgul kappa och mockaskorna mot ett par röda grova kängor. J har samma vinterjacka.

J äter bläckfisk och ett souvlakispett med fläskkött. Jag äter skaldjur och halloumi-spett.

Vi dricker whiskey sour. Det blir en bra kväll.

sms-kontakt av tredje graden

Göteborg vs…

I nästan 50 år har M och jag festat, rest, skrattat – och pratat. M bor i Göteborg och jag i Stockholm och när vi hälsar på varandra pratar vi alla dygnets vakna timmar. Ofta om politik. Och om böcker.

Under pandemiåret 2020 har vi bara träffats två gånger – båda i Småland. Men vi har utbytt tankar nästan dagligen. Det har aldrig hänt tidigare.

Båda har jobbat hemifrån och sedan i våras har vi peppat varandra att röra på oss. För att få cred för våra ansträngningar skickade vi sms där vi berättade hur många steg vi gått. Efter ett tag uppgraderade vi kommunikationen med att skicka bilder på utsikter, statyer, hus… från våra respektive hemstäder. Jag har garanterat sett mer av Göteborg i år än nånsin tidigare. Trots att jag har bott där.

Medan M lever ensam är jag sambo. Det är ungefär samma sak. När två personer är hemma 24/7 i månad efter månad händer inte så mycket.

– När steg du upp?

– Halv sju. Och du?

– Tjugo i sex.

– Ok, sovit gott?

– Jodå. Och du?

– Helt okej.

PAUS (cirka 6 timmar)

– Vad ska vi ha till middag?

– Nåt med fisk?

– Eller kött?

– Nä!

– Okej, fisk.

Lars Norén, släng dig i väggen!

… Stockholm.

”Om du sköter ditt, så sköter jag mitt”

Otis vill gärna vara med på bild.

Jag må vara en usel djurfotograf, men en lysande relationsexpert. Det visade sig när jag fick äran att vara sällskapslady åt taxen Otis medan matte var upptagen. I efterhand kan jag erkänna att jag var rejält nervös. Andras ungar och hundar är inte att leka med.

Men det gick över förväntan. Otis och jag klickade fint och tillbringade flera timmar i ömsesidig respekt: ”Om du sköter ditt, så sköter jag mitt. Behöver vi något så säger vi till”. Ett lysande utgångspunkt i varje relation värd namnet.

Ett motto som också fungerar i praktiken:

Otis bajsar – jag plockar upp.

Otis jagar skator – jag håller i kopplet.

Otis kissar på träd – jag tänker på annat.

Det är inte bara sladdrigt – det piper också.

Otis lägger ned ett byte under plommonträdet – jag skriver en offert.

Otis sover – jag redigerar min del av föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket.

Otis äter torrfoder – jag äter lax.

Innan vi skiljs äter vi var sitt plommon.

Det är en ovanligt bra dag!

Debriefing med matte U.

Änglagård – the true story

Hon glider in i byn med armarna om Rikard Woolf. Det är sommar, de är otroligt snygga – och coola. Hon skakar ut håret, skrattar och vinkar åt grannarna. Motorcykeln har en mycket hög framgaffel.

Jag tar Snälltåget till Växjö och byter till buss 215 mot Rävemåla. Stiger av vid hållplats Broaryd, torkar svetten från min kortklippta nacke och börjar gå längs grusvägen. Grannen kör förbi med sin traktor. Vi vinkar.

Hon och Rikard bjuder till fest och alla deras coola kompisar är. Det är också Gottfrid och Ivar.

Jag bjuder Gert, 91, på midsommarsill och dricker kaffe med honom och Allan, 90. Med påkallat säkerhetsavstånd. Inga coola kompisar dyker upp.

Distansfika med Gert och Allan.

Hon binder av olvon (!) en midsommarkrans och svävar ut över ängarna i en klänning av flortunt linne med hemknypplade spetsar (här kan det tänkas att jag lämnar förlagan en aning, men du fattar vad jag menar!)

Jag drar på mig mors gamla shorts, ett urtvättat HM-linne och greppar ovant en lie. Det blir inte snyggt men jag lyckas bana väg fram till huset.

1-0 till mig.

Hon tar en korg och går ut i trädgården för att klippa rosor. Hon bär en ny klänning av flortunt linne med hemknypplade spetsar. Vinden smeker hennes bara armar.

Jag tar en sekatör och röjer fram en övervuxen klätterros. Kommer ut ur busken med sönderrivna armar och en fästing bakom höger öra (sommarens nionde).

1-0 till rosen!

Hon blir dumpad (obs i en annan film) och gråter bort nästan all mascara, men är fortfarande otroligt snygg.

Jag biter ihop. Min mascara har torkat.

Hur svårt kan det va?