Änglagård – the true story

Hon glider in i byn med armarna om Rikard Woolf. Det är sommar, de är otroligt snygga – och coola. Hon skakar ut håret, skrattar och vinkar åt grannarna. Motorcykeln har en mycket hög framgaffel.

Jag tar Snälltåget till Växjö och byter till buss 215 mot Rävemåla. Stiger av vid hållplats Broaryd, torkar svetten från min kortklippta nacke och börjar gå längs grusvägen. Grannen kör förbi med sin traktor. Vi vinkar.

Hon och Rikard bjuder till fest och alla deras coola kompisar är. Det är också Gottfrid och Ivar.

Jag bjuder Gert, 91, på midsommarsill och dricker kaffe med honom och Allan, 90. Med påkallat säkerhetsavstånd. Inga coola kompisar dyker upp.

Distansfika med Gert och Allan.

Hon binder av olvon (!) en midsommarkrans och svävar ut över ängarna i en klänning av flortunt linne med hemknypplade spetsar (här kan det tänkas att jag lämnar förlagan en aning, men du fattar vad jag menar!)

Jag drar på mig mors gamla shorts, ett urtvättat HM-linne och greppar ovant en lie. Det blir inte snyggt men jag lyckas bana väg fram till huset.

1-0 till mig.

Hon tar en korg och går ut i trädgården för att klippa rosor. Hon bär en ny klänning av flortunt linne med hemknypplade spetsar. Vinden smeker hennes bara armar.

Jag tar en sekatör och röjer fram en övervuxen klätterros. Kommer ut ur busken med sönderrivna armar och en fästing bakom höger öra (sommarens nionde).

1-0 till rosen!

Hon blir dumpad (obs i en annan film) och gråter bort nästan all mascara, men är fortfarande otroligt snygg.

Jag biter ihop. Min mascara har torkat.

Hur svårt kan det va?

Karantänen lockar fram våra rätta jag

Pre karantän.

I skuggan av en pandemi avslöjar vi oss i karantänens slutna rum. Att jag och J har olika temperament är ingen hemlighet. Medan jag är lynnig, rastlös och får saker att hända, är han lugn, stabil – och en aning konflikträdd.

Medan mitt tjat håller en jämn och konstant nivå; torka av spisen, fäll ned locket, spotta inte snuskuddar i gräset, lägg tillbaka hammaren, gör ingen milkshake när jag räknar points (du som fattar, fattar)… tar det sex (6!) veckor av ofrivilligt umgänge 24/7 (på grund av inget arbete) innan det brister. Mitt under pågående middag går han till attack:

– Snälla, ha inte armbågarna på bordet medan vi äter.

– Varför inte det?

– Jag tycker det är otrevligt.

– Hur länge har du tyckt det?

– Alltid.

What? Denna fråga har aldrig diskuterats under de snart tio år som vi delat hem. Och så kommer den nu – PANG! – som en avsliten hälsena under morgonjympan framför tv:n

Jag är i chock. Är detta början på slutet – eller starten på något nytt?

Post karantän.