Världen är full av möjligheter

I morse fick jag ett mejl från Stella Littlejohn. Vi känner inte varandra men hon tror att “många idéer växer bättre när de transplanteras till ett annat sinne än de kom från”. Nu vill hon att jag hör av mig så att hon kan dela sin idé med mig.

Det kommer inte att hända. Om jag till äventyrs skulle få en bra idé just i dag, är det inte med Stella Littlejohn jag vill dela den.

Jag avstår också från möjligheten att snabblåna 2 miljoner via F-lan.com som via sms erbjuder “finansieringslösningar för olika utmaningar i små och medelstora företags vardag”.

På Facebook kryddas mitt flöde med tips om hur jag kan spela på casino “utan krångel”, dejta en självmordsbenägen snubbe i riskzonen och smidigt fylla i hålen i mina ögonbryn.

Se där – äntligen en utmaning att ta på allvar!

Hellre ett välfyllt bryn än ett halvtomt liv.

Hur svårt kan det va?

Foto pre-corona (Ulrika Campbell)

Ingen notering i veckans kalender

Saknar ALLT!

Från standup-gig, jobb och överraskningsresa till hemmajympa, tvätt och städning. En snabb titt i almanackan och jag saknar – ALLT!

ÅR 2019 – VECKA 21:

Måndag: Inleder veckan med att tåg till Stockholm efter fullsatt föreställning med Från klamydia till Inkontinens tillsammans med S på Kafé de Luxe i Växjö.  Manusarbete på tåget.

Tisdag: Besöker Vårdcentralen för att få hjälp att bli av med en seg förkylning (!). Telefonintervju med HR-strateg i Kalmar för en artikel om arbetsmiljö.  Avslutar dagen med standup på Cosmic Comedy, Stockholm.

Onsdag: Intervjuar specialistsjuksköterska på ögonmottagningen vid Oskarshamns sjukhus för kompletterande uppgiter till artikeln om arbetsmiljö. Manusarbete. Avslutar dagen med att hämta E på skolan.

Torsdag: Åker tåg till Enköping för att intervjua en brotts- och drogförebyggande samordnare för att skriva en artikel om kommunens brottsförebyggande arbete.

Fredag: Avslutar, stämmer av och lämnar artikeln om arbetsmiljö. Manusarbete Enköpings-texten. Besöker J:s mamma på ett äldreboende i Farsta.

Lördag: Överraskningsresa med skärgårdsbåt till Grinda för att fira en nybliven 60-åring. Promenad, prat och god middag. Avslutar dagen med standup på Maffia, Stockholm.

Söndag: Ingen notering (vila?).

ÅR 2020 – VECKA 21

Måndag: Inleder veckan med hemmajympa, byte av lakan och tvätt. Avslutar dagen med en promenad (med social distans) med två vänner.

Tisdag: Ingen notering.

Onsdag: Cyklar till min frisör M för att fixa min corona-frisyr.

Torsdag: Ingen notering

Fredag: Ingen notering.

Lördag: Städning (med social distans) i koloniområdet.

Söndag: Ingen notering.

INGEN NOTERING!!!

Jag vill sätta Stockholm på standby

Broaryd 1:11 och 1:13.

Jag smet i helgen. När tre personer gett mig onda ögat för att jag kom för nära stod jag inte ut. Jag måste bort från staden. Röra mig fritt. Jag måste till Småland.

Om någon ifrågasätter mitt myndighetstrots skyller jag på att min far och mitt hus kräver tillsyn. Det är inte sant. Både far, 90+, och huset klarar sig utmärkt på egen hand. Men inte jag. Min resa var ”nödvändig” – för mitt förstånd.

Jag vill inte att bo i en stad med villkoret: Se men inte röra – eller göra! När bio, teater, konserter, restauranger, standup-klubbar, middagar och fester inte längre är möjliga. Jag orkar inte heller upprätthålla en illusion om att allt snart blir som vanligt (när jag på många plan inte ens vill att det ska bli det).

Då, precis då, passar den småländska landsbygden på att ta revansch. Där allt precis som vanligt – på gott och på ont.

Varför inte sätta Stockholm på standby och flytta ner till dess att ”skiten” är över.? Eller i alla fall över sommaren? Eller…?

Om jag tolkat Tegnell rätt återgår jag till ursprungsflocken efter två veckors karantän. I alla fall rent medicinskt.

Hur svårt kan det va?

Fortsättning följer.

När skrattet tystnar…

En bra dag!

På radion berättar en undersköterska hur hon klädd i plastförkläde, visir och gummihandskar håller en döende patient i handen.

På fritiden åker hon lastbil med sin kille. För att orka jobba skrattar hon mycket tillsammans med sina kollegor. Annars skulle de inte ”stå ut”.

Jag kan inte föreställa mig hur det är att arbeta inom vården, varken i corona-tider eller annars. Men jag förstår hur viktigt det är att skratta.

När livet kört ihop sig har mitt skratt försvunnit. Oftast utan att jag ens märker det – förrän det kommer tillbaka. Ibland som ett bubbel i magen, ibland som en urkraft omöjlig att hejda. Ofta plötsligt och oväntat; på ett möte, under en jobbkonferens eller i en hiss på väg till en intervju.

Just nu önskar jag mest av allt att undersköterskan och hennes kollegor fortsätter skratta så länge som möjligt.

Jag önskar också att jag och mina komikervänner snart får börja jobba igen. Och att någon i publiken än en gång ska säga att hon inte har skrattat så mycket på många, många år.

Jag tror på allvar att ett gott skratt kan rädda liv.

Hur svårt kan det va?

Jättesvårt!