Stilla veckan fick ny betydelse

Skogspromenad i fint sällskap med social distans.

I dag skiner solen i Stockholm och jag har gått i skogen med fint sällskap. Och jag har cyklat längs viken – i såväl med- som motvind. Lägg till en lunch, lite fika och pyssel med fakturor och andra viktiga papper så är ännu en dag i ”karantän” till ända. En ovanligt bra dag.

Tiden från mitten av april till början av juni brukade vara en arbetsintensiv period för mig som skribent och ”textkonsult”. Många av mina uppdragsgivare är myndigheter vars texter ska vara klara innan semestern och vårens helger har ofta satt käppar i produktionshjulen.

Jag har därför tillbringat många påsk- och Kirsti Himmelsfärdshelger hukad över datorn – istället för att njuta av våren utomhus.

Ett år stod det ”njut av blåsipporna” på min att-göra-lista. Men inte i år.

I år har jag följt både tussilago, blåsippor, vårlök och vitsippor – från knopp till utslagen blomma. En gratis och riskfri lyx när i stort sett alla uppdrag är borta (dålig tajming att växla från skrivande till scenkonst just i år).

I år har många som arbetar inom vården och omsorgen ingen möjlighet att ”njuta av våren”. Det minsta jag kan göra för dem och för alla som är – och kommer att bli – sjuka är att följa experternas råd:

• Stanna hemma om jag är sjuk.

• Tvätta händerna ofta och noga.

• Hålla andra människor på några meters avstånd.

• Ställa in påskresan till Småland.

Hur svårt kan de va? Jo, den sista punkten är svår, men nödvändig.

Social distans får mig att TV-jympa och fotografera statyer

Social distans på Liljeholmskajen. Skulptur av Lena Lervik.

Jag har det bra. Jag är frisk och alla jag känner är friska. Jag har (nästan) inga jobb – men om några veckor kommer min första pensionsutbetalning. Den räcker till att både betala hyran och köpa mat. Att promenera runt Årstaviken kostar ingenting.

Den sociala distansen är värre. Att inte träffa vänner och inte möta människor överhuvudtaget.

Efter två veckor har jag hittat en struktur inspirerad av vilken annan internering som helst:

Jag sover så länge jag kan (oftast för lite), läser papperstidning, äter frukost (samma varje dag), jympar framför TV:n (!), duschar, går minst 10 000 steg utomhus, tar en bild på en staty och skickar den till en vän i Göteborg, lagar och äter lunch och kollar FHM:s presskonferens. Efter den är det fosterställning eller ”fri lek” till nästa måltid och sedan kväll med film. Sedan är det äntligen dags att sova. Typ.

Frivillig karantän avslöjar snabbt vem som är utpräglat introvert – och vem som är dito extrovert. Det är bara att kolla vem som lutar sig tillbaka, samlar fakta och reflekterar. Och vem som klättrar på väggarna på jakt på bekräftelse.

Vem som inte har hör av sig i ”onödan”. Vem som uppdaterar oftare än vanligt. Och vem som bloggar.

Om ingen ser mig och ingen hör mig – finns jag ens då?

Pelargoner och spanska sjukan

Omplanterade i väntan på bättre tider

I år kommer mina pelargoner att blomma som aldrig förr. I alla fall om det hänger på omsorgsfull omplantering och beskärning. Min frivilliga halvkarantän lockar fram helt nya sidor hos mig. Förutom minutiöst omhuldade växter gör jag bland annat följande::

• Går minst 10 000 dagliga steg (helst vid vatten)

• Jympar framför datorn

• Städar oklända utrymmen i lägenheten

• Följer nyhetsflödet

• Lagar bra mat (till och med bakar)

• Tvättar händerna

• Ringer, messar och mejlar ofta och gärna

• Kollar serier och filmer

Den sista punkten brukar funka bra som distraktion men på ett märkligt tycks verkligheten tränga igenom bruset. Förutom serien om Pompejis sista dagar (se förra texten) har jag sett en sorglig dokumentär om Spanska sjukan. Och senaste filmvalet var V som i Vendetta som bland annat handlar om… ja, du fattar!

Det kommer en sommar – även i år.

Vänner viktiga i både nöd och lust

Sjön Trekanten vid Liljeholmen i Stockholm.

I veckan har jag promenerat med olika vänner runt Långsjön, Sickla sjö och sjön Trekanten. Idag blev det en sväng till havet i Österskär. När marssolen skiner är det inte så svårt att vara ofrivilligt arbetsfri. Lite svårare är det att hålla önskad social distans.

Som jag tolkar myndigheternas rekommendationer är det ”riskfritt” att sitta sida vid sida med en vän utan symptom. Troligen är det till och med bra. Det får vi kanske veta en dag.

Nyligen såg jag en dokumentär om de sista dagarna i staden Pompeji innan staden begravdes under vulkanen Vesuvius jättelika utbrott. Visst hörde de mullret och visst såg de röken, men det var inte förrän vattensystemet slogs ut av jordskalv och det började regna pimpsten som invånarna verkar ha blivit oroliga på riktigt.

Några lämnade visserligen hus och hem i god tid, men de flesta av stadens tiotusentals invånarna valde att stanna. När arkeologerna i dag – nästan 2000 år senare – penslar fram resterna ur lavalagren kan de räkna ut vad många gjorde den där sista kvällen; gick på krogen, drack vin och spelade tärning.

Att njuta en stund i solen är alltså ett högst mänskligt val.