Den som rest har något att berätta

Fler människor än fladdermöss i en annan tid.

För fyra år sedan – i en annan tid – tog jag och tre ladies färjan från Stockholm till Helsingfors. Därifrån tog vi tåget till Moskva. Efter fjorton dagar – med stopp i Ulan Bator – kom vi till Peking.

Yngste sonen L gjorde samma resa när han var typ 21. Vi hade nyss fyllt 60. Det är olika.

Såvitt jag vet kom ingen i ”min” grupp hem med en valhänt tatuering gjord av en ”vän” i kupén bredvid. Om jag minns rätt hade L och hans sällskap heller inga synpunkter på vare sig komfort eller hygien.

Själv blev jag golvad av stanken på tågets rostfria toalett, medan andra var mer skeptiska inför britsarnas loppiga filtar. Alla var överens om att den ryska personalen vunnit på att en charmkurs.

Efter 4-5 dygn utan täckning befann vi oss i dvala och hade definitivt klippt banden till Sverige. Trodde vi – men icke.

Home sweet home i Mongoliet.

Av en olycklig slump hade vi valt exakt samma resrutt som en grupp svenskar från ”Rosa Bussarna”. Den goa känslan av att ha sovit i en mogolisk jurta dämpades betydligt av att äta frukost med ett gäng välgödda svenska medelålders män som tvångsmässigt måste berätta hur mycket pengar de tjänar och vilka länder har varit i.

Som grädde på det så kallade moset skymtade vi otippat Måns Zelmerlöw på stortorget i Ulaanbataar – 743 mil hemifrån.

I Peking såg vi inga fladdermöss och höll absolut ingen distans.

Häromveckan tog jag och J Mälartåget till Strängnäs. Sedan åkte vi hem.

Vi såg ingen vi kände igen.

Den gamle och kvarnen (i Strängnäs).

Sommarscenen blev en vändpunkt

Finalkväll på Skånegatans 27/8

I går var det final för sommarens standup på Skånegatan i Stockholm. Ett event som jag fick förtroendet att leda under tre kvällar i augusti. Tack för det! Det räddade ”mitt liv som komiker”.

Från att ha deppat mig igenom våren fick jag en uppgift att se fram mot. Och en rolig sådan. Jag hade inte fattat hur viktigt det är för mig att hänga med andra komiker. Och få möta publiken; skratten, bekräftelsen…

Värmer upp publiken 27/8.

Jo, jag vet. Jag tar en risk när jag utsätter mig för att möta andra människor. Och kanske speciellt unga. Men jag tänker så här; om jag ska bli smittad, blir jag det hellre av någon jag känner och tycker om än av en främling i tunnelbanan. Så jag cyklar – och gigar.

Konfererar och modererar 6/8.

Sommarscenen har också funkat bra med tanke på smittrisk; utomhus, inga trånga insläpp och publiken kan välja om de vill sitta på läktare, bänkar – eller stå. Kommer någon för nära är det bara att ta ett steg åt sidan – eller gå vidare.

Vissa kvällar är risken större att bli påkörd av en av de många bilister och motorcyklister (!) som fullständigt skiter i att Skånegatan är en gågata.

Nästa helg väntar Humorfestivalen i Lund som mot alla odds genomförs även i år – om än med strikta restriktioner (begränsat antal publik, inga mingel osv).

Jag bidrar med föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket 17.30 lördagen den 5 september och tävlar med fem (5) nyskrivna comedy-minuter i Grand Comedy Slams fredagen 4 september 19.30 (kvartsfinal).

Inte för att det är roligt att tävla – utan för att vinna.

Hur svårt kan det va?

Kollega Helena rockar på Skånegatan 20/8.

Från rookie till riskgrupp

Är ålder bara en siffra? Det ska jag ta reda på tillsamman med ungdomarna Elin och Anna-Lisa. Bättre eller sämre vet vi inte ännu. Men en sak är säger – det blir annorlunda.

I mars i år kände jag mig mer än välkommen att ”hänga” med ungdomarna på landets standup-klubbar. Sedan kom ett virus och släckte strålkastarna. Och jag hamnade obehagligt nära en hittills okänd riskgrupp. En brutalt insikt i samma ögonblick som mina ”omtänksamma” grannar erbjöd sig att handla mat. Åt mig.

Som grädde på det uttjatade moset fyllde jag 65 i april. Fem år tidigare hade jag stort kalas med massor av tal, eldkastare och liveband. Dagen därpå åkte jag till Teneriffa gick (kravlade) mig upp på vulkanen Teides topp. 

I år var det en picknick med distans tillsammans med bror, svägerska och sambo. Ingen skugga på någon av dem (tvärtom JÄTTETACK!) men det var – annorlunda.

65-årspicknick med morotskaka och serpentiner vid Magelungen.

Som egenföretagare bestämde jag för länge sedan att ingen – INGEN – ska bestämma när jag ska sluta jobba. P-ordet var bannlyst och fyllt till bredden av fördomar. Det är det fortfarande.

Som frilansjournalist och komiker är det marknaden och min förmåga och ambition som styr. Planen var att fasa ut journalistiken för att ge plats åt komiken. Och allt gick min väg. Jag var mer bokad än någonsin och skulle – förutom i Stockholm – uppträda Göteborg, Växjö, Kalmar, Eskilstuna, Västerås, Uppsala och Malmö…

Teaterföreningar och andra hade börjat boka min föreställning Hur svårt kan det va? och jag hade fått mina första uppdrag genom Kvinnliga talare.

Ingen verkade bekymra sig det minsta om att jag kunde vara deras mamma, mormor eller farmor. De gånger jag klagade över åldern fick jag oftast en fnysning till svar: ”Sluta tjata, man är inte äldre än man gör sig”.

Hoppas de har rätt.

I år åker jag till Lund Comedy Festival med två ”ungdomar” och föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket. If you can´t beat them – join them.

Fortsättning följer.

Jag for ner till far.

Änglagård minus Rickard W och Helena B.

Det regnar i Småland och i Stockholm skiner solen. Kanske var det en usel idé att lämna staden för att återgå till ”ursprungsflocken” i sommar?

Men nej, det inte var ju inte vädret som gjorde att jag bestämde mig. Det var ett virus – och risken att smittas eller smitta. En ”detalj” som är lätt att glömma på en plats där social distans är lika naturlig som att solen går upp. Och ned.

Mitt barndomshem. Min fars barndomshem. Min farmors barndomshem. Att byta lägenheten i Årsta mot gården i Broaryd är som att sväva fritt mellan generationer.

Huset.

Min dator är placerad i det rum som var min farmors kök. När jag föddes bodde hon på övervåningen med sin mor Hilda. Jag minns inget om hur det var att bo fyra generationer under samma tak, men en sak är säker: generationsboende är INTE mig grej.

Utanför fönstret, på andra sidan grusvägen, finns sädbon, vedbon, vagnbon, logen och lagårn. Bakom jordkällaren skymtar det gamla hönshuset – numera ombyggt till ”lillstuga”.

Hönshuset aka ”lillstuga”.

Fjädervagn, grimmor, hammarskaft, kökssoffa, kaninburar… överallt står, ligger och hänger föremål som generationer före mig har sparat. Inte för att de var sjukliga samlare, utan för att det var synd att kasta sådant som kan användas. En skatt för kommande generationer som upptäcker nya möjligheter – och nya värden.

I jämtländska Undersåker har min brorsdotter byggt en sänggavel av ”hökrakar” och på golvet i en husbåt på Djurgården ligger mors hemvävda mattor. Och hos esteten i Hammarby Sjöstad hänger en 50-talsaffisch från konstcirkeln i byn.

I går gick jag förbi min första arbetsplats, Kooperativa, Ett slitet hus som har stått öde i många år. Nu har en barnfamilj flyttat in och mannen som putsar på fasaden pratar bättre svenska än jag någonsin kommer att prata arabiska.

Liksom jag sorterar han innehållet i bodar och förråd; kasta, sälja, spara. Kanske kan vi samåka till ÅVC eller Kupan endera dan.

Stopp! Det behövs inte mer regnvatten i karet.

Lästips: Karin Smirnoffs lysande trilogi Jag for ner till bror, Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Om du inte har läst dem – gör det!