Ny föreställning efter ett halvår i comedy-karantän

Den 5 september händer detta i Lund.

Att köra standup är som att jympa. Vidrigt innan, okej medan det pågår – och underbart efteråt. Antingen för att det faktiskt har gått bra eller bara för att jag lyckades tvinga mig själv över motståndspuckeln.

I dag är det exakt fyra månader sedan mitt senaste gig. Den 5 mars var jag hos teaterföreningen i Eslöv med min föreställning Hur svårt kan det va?. Några veckor senare skulle jag ha uppträtt på ett seniorevent i Kalmar. Det skulle bli det första av flera över hela landet men av det blev det ingenting.

Och ingenting har det varit sedan dess. Nada. Eftersom jag dessutom har vistats i avfolkade miljöer har jag inte heller sett eller upplevt något som kan omformas till ett skämt. Då går det – precis som med jympan – snabbt innan ”lusten” försvinner.

Men jag litar på att den kommer tillbaka. Det måste det göra. Om ytterligare två månader – den 5 september – ska jag delta i Lund Comedy Festival med den nya föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket.

En helt igenom lysande idé där en 90-talist, 70-talist och 50-talist ger var sig bild av livet och läget.

”Ålder är mer än bara en siffra, säger dom. Men vad betyder det – egentligen?
Den frågan försöker komikerna Elin Almén (90-talist), Anna-Lisa Gustavii (70-talist) och Birgita Klepke (50-talist) svara på i en gemensam standup-föreställning. Bättre eller sämre är det ingen som vet. Men en sak är säker – det blir annorlunda”
, skriver vi i programmet.

Eftersom Elin och jag bor i Stockholm och Anna-Lisa i Göteborg kommer vi bara att träffas en gång innan ”premiären”. Tur att Elin inte bara är komiker utan också improvisatör – och dessutom min före detta improlärare.

Vi kommer helt enkelt att ”go with the flow” och allt kommer att bli svinbra.

Hur svårt kan det va?

Om du har vägen förbi Lund så köp en corona-anpassad biljett vettja!

Alkohol och social distans rimmar illa

Social interaktion med Katarina, Linda, Tobias, Kadir, Anna-Lisa och Ina på Göteborgs minsta standup-klubb. Foto pre corona.

I går hade frilanskontoret afterwork. Tio journalister, författare och översättare satt i ring på en uteservering med distans efter dagsform.

Eftersom flera av oss är nya på jobbet påminde det hela mest om ett AA-möte; Hej, jag heter Birgita och jag är frisk men har för lite att göra eftersom alla mina gig är inställda. Hej, jag heter… ja, ni fattar.

Jo, liknelsen haltar lite, eftersom flera av oss drack alkohol. Men mycket måttligt. Vem vågar bli full i dessa tider? Hur lätt skulle det då inte vara att svepa ett extra glas i tron att det var mitt, inleda en tillfällig bekantskap eller tuta i valfri visselpipa.

När spriten går in, går vettet ut. Det är sen gammalt.

Vilket påminner mig om att min sms-vän knäckte koden för smittspridning för länge sedan: Dra in alkoholtillstånden! Särskilt intressant nu när fotbollssäsongen ska dra igång. Jovisst, absolut – spela gärna för tomma läktare och sänd direkt i alla kanaler som finns. Men tro inte för en sekund att supportrar ska avstå från att stänka saliv, kramas och slåss.

Oddsen för det är ungefär lika låga som för att ett gäng sockerberoende med dålig impulskontroll (eller varför inte jag!) skulle låta bli en skål lösgodis.

Den som klarar sig från covid får se!

Av hänsyn till mina kollegors integritet tog jag ingen bild i går. Istället bjuder jag på några tajta gruppbilder från en tid då närhet betydde lust och glädje. Inte skillnaden mellan liv och död.

Josefin , Sandra, Zinat, jag, Malin och Pamela gosar i köket på Norra Brunn. Foto pre corona.

En bra attityd är aldrig fel

Detalj från Bror Marklunds ”Gycklarna”, 1966, Årsta torg.

Rätt attityd kan vara skillnaden mellan en bra och dålig dag. Att bli av med jobbet, glida ur sociala sammanhang eller hamna i karantän kräver mycket attityd för att stå ut.

Som frilansande skribent har jag den hårda vägen lärt mig hur lönlöst det är att ta nya kontakter en ”dålig” dag. Men också sett hur bra det kan gå om jag väntar till dess att självförtroendet fyllts på.

Som komiker är attityden minst lika viktig som skämten.

Som 60-årig nybörjare bestämde jag mig för att aldrig be om ursäkt eller prata negativt om mig själv på scenen. Pratar jag om ålder så är åren en tillgång, pratar jag om dejting så är det jag som har kommandot.

Beviset för att jag lyckats kom när jag en gång blev presenterad som en ”boss lady”. Det citatet toppar mitt cv.

Attityden behöver förstås inte vara bossig för att vara rolig. I praktiken är det lika ofta tvärtom. Kanske oftare. I mitt fall uppstår det roliga i den oväntade kontrasten; äldre kvinna tar plats.

En mina bästa öppningar är inte helt oväntat: ”Ja, ni ser… jag är inkvoterad här i kväll! Jag är kvinna, jag är gammal och jag är – snygg!”. 

Det krävs en del adrenalin för att leverera den med pondus. Men det går.

Hur svårt kan det va?

Attityd =  inställning (till något); kroppsställning; egen (självsäker) stil. Svenska Akademins Ordlista (SAOL) 2015.

Att göra förkläden gav dagen mening

Filter: visirkondens.

Stella, Sara, Sofia, Joel, Anna, Alexander, Carolina, Oliver, Sebastian, Melisa, Sanna, Malin, Emelie, Cecilia, Iris, Michelle, Rosanna och Mårten…

Under mitt första arbetspass på Förklädesfabriken i Farsta är jag (nog) ensam 50-talist. Vid borden i den stora danshallen i Televerkets gamla lokaler står unga tjejer och killar och skär, svetsar och packar plastförkläden till stadens vård- och omsorgsverksamheter. Helt utan ersättning. Alla som brukar klaga på bortskämda kids borde verkligen leta sig hit.

Inför passet var jag rädd för att just jag skulle bli den bromskloss som stoppade upp produktionen. Det hade jag inte behövt vara.

Istället är jag grymt imponerad av logistiken som gör att alla kan jobba efter lust och förmåga och att ingen är beroende av någon annan. Ingen kollar heller när vi tar rast eller hur lång rast vi tar. Jag som aldrig gillat fasta kafferaster får ännu ett bevis för värdet av rast efter behov.

Mitt premiärpass var så här:

Jag börjar med att cykla galet fel, innan jag hittar Mårbackagatan 11 och via en hjälpsam man lyckas ta mig in på området (det svåraste momentet under hela eftermiddagen). Väl framme snappar jag till mig en sponsrad banan och dito kexchoklad, tvättar händerna, tar på plastförkläde, handskar och visir.

Efter en introduktion på max fyra minuter är jag igång med att svetsa ihop ärmsömmar. Efter fem förkläden känner jag mig fullärd. Med tanke på min opraktiska läggning, är detta ett bevis på hur enkla momenten är.

Med hjälp av musiken kommer jag in i ett nästan meditativt tillstånd: hämta tillskuren plast, vik ihop en ärm, fixera delarna med en stålram, starta värmepistolen och smält sömmen.

Efter paus med wraps, godis, dricka och kaffe viker och packar jag nygjorda förkläden i plastpåsar prydda med flamingos och Ikeas logga i rött. Möbelföretaget är ett av många som – tillsammans med privatpersoner och den lokala kyrkan – bidrar med donationer.

När vi packar ihop för dagen har vi – ett 30-tal volontärer – tillsammans gjort 900 nya förkläden klara för distribution. Sedan start i mitten av april har ”fabriken” tillverkat närmare 40 000 förkläden som använts vid ett 80-tal äldre- och LSS-boenden i Stockholm. Verksamheten har också spridit sig över staden och ut i landet. Alldeles nyss startade också Orionteatern tillverkning i sin foajé.

Jag kommer tillbaka senare i veckan. Gör det du också!

Anmäler dig gör du här.

Hur svårt kan det va?

https://www.signupgenius.com/go/ff-bagis