Att skratta gör eländet lite mindre eländigt

Ett gott skratt läker ingen trasig höft, men det gör livet lite lättare..

Så hamnade en där till slut; i ett ändlöst prat om kroppar som krackelerar. Det är ju sådant som gamla människor alltid har pratat om – och nu är jag en av dem. Det enda som är bra med krämpor är att de ofta blir en god historia som i bästa fall kan locka till skratt.

När jag började med standup hade jag ingen tanke på att skämta om min kropp. Tvärtom. Men när en vaknar varje morgon med ett så lysande ”material” är det omöjligt att låta bli.

Mjällvårtor och åderbrock verkar dessutom vara betydligt mer ångestframkallande (= roligt) än könsord och allmänt snusk.

Så länge jag kan minnas har jag hanterat jobbiga saker genom att paketera dem till goda historier. Något som min terapeut kan intyga. Hon som bad mig att ligga på en soffa för att slippa ögonkontakt. Hon som ibland – senast i somras – dyker upp i publiken för att få skratta. Hon som praktiskt taget ”räddade mitt liv”.

Att skämta om personliga tillkortakommanden kräver sin kvinna och funkar inte alla dagar. Och aldrig direkt när det händer.

I förra veckan fick jag veta att min ena höftprotes (jodå, jag har inte bara en, utan två!) har LOSSNAT. Det var inte roligt. Det ÄR inte roligt.

Långa promenader har varit mitt andrum det senaste halvåret och med ett snitt på 10000-12000 steg plus cykling och några träningspass i veckan är jag i hyfsad form. Dessutom har jag blivit 7 kilo lättare (1,5 kvar till målvikt!).

I dag fick jag en krycka. Om en månad träffar jag en ortoped.

I november räknar jag med att skoja om artros och protes-lossning.

Hur svårt kan det va? 

På det igen, bara!

PS Booking.com har betalat tillbaka pengarna och tidningen Fokus damp ned på hallmattan tidigare idag. Läs Konsumentmakt utan muskler från 14/9.

Den som rest har något att berätta

Fler människor än fladdermöss i en annan tid.

För fyra år sedan – i en annan tid – tog jag och tre ladies färjan från Stockholm till Helsingfors. Därifrån tog vi tåget till Moskva. Efter fjorton dagar – med stopp i Ulan Bator – kom vi till Peking.

Yngste sonen L gjorde samma resa när han var typ 21. Vi hade nyss fyllt 60. Det är olika.

Såvitt jag vet kom ingen i ”min” grupp hem med en valhänt tatuering gjord av en ”vän” i kupén bredvid. Om jag minns rätt hade L och hans sällskap heller inga synpunkter på vare sig komfort eller hygien.

Själv blev jag golvad av stanken på tågets rostfria toalett, medan andra var mer skeptiska inför britsarnas loppiga filtar. Alla var överens om att den ryska personalen vunnit på att en charmkurs.

Efter 4-5 dygn utan täckning befann vi oss i dvala och hade definitivt klippt banden till Sverige. Trodde vi – men icke.

Home sweet home i Mongoliet.

Av en olycklig slump hade vi valt exakt samma resrutt som en grupp svenskar från ”Rosa Bussarna”. Den goa känslan av att ha sovit i en mogolisk jurta dämpades betydligt av att äta frukost med ett gäng välgödda svenska medelålders män som tvångsmässigt måste berätta hur mycket pengar de tjänar och vilka länder har varit i.

Som grädde på det så kallade moset skymtade vi otippat Måns Zelmerlöw på stortorget i Ulaanbataar – 743 mil hemifrån.

I Peking såg vi inga fladdermöss och höll absolut ingen distans.

Häromveckan tog jag och J Mälartåget till Strängnäs. Sedan åkte vi hem.

Vi såg ingen vi kände igen.

Den gamle och kvarnen (i Strängnäs).

Se upp(åt)!

In med magen, ut med brösten och minen INTE mild och glad.

Där jag växte upp fanns det en gubbe som hette Hackan. Egentligen hette han förstås något helt annat, men alla kallade honom Hackan. Egentligen var han inte heller någon gubbe, utan kanske runt tjugo Som vuxen fattar jag att han var mobbad, men då var namnet logiskt. Hackan gick nämligen med ansiktet riktat mot marken och ordet gamnacke var lika lite bekant som orden dator och Internet.

Nu – drygt 50 år senare – är det jag som är Hackan. Senaste hälsokollen visade att jag blivit minst 2 centimeter kortare. What? Om detta fortsätter kommer jag att räcka mig själv till midjan om 10-15 år.

Hackan gör sig påmind.

Och så kommer det att bli eftersom allt tyder på att det är ärftligt.Jag minns med obehag hur min mamma och mina mostrar stod dubbelvikta och skvallrade vid diskbänken på släktmiddagarna.

Tillfälligt löser jag ”problemet” genom att undvika att se mig själv från sidan. Det är samma knep som när jag (lååångt innan Kim Kardashian satte agendan) tyckte att jag hade för stor rumpa.

Men vem lurar jag egentligen? Innerst inne vet jag ju att det är en åldersmarkör; att titta var en går, ta allt kortare steg och lyfta fötterna så lite som möjligt från marken. Om jag inte skärper mig kommer jag snart för säkerhets skull att börja gå lätt bredbent för att inte riskera att tappa balansen. Fallolyckor blir nästa stora snackis bland väninnorna.

Herregud skärpning – jag är ”bara” 65. Och frisk.

Så: Sträck på dig! Lyft på fötterna! Ta ut steget! Och framför allt – lyft blicken.

Hur jä..a svårt kan det va?

Från rookie till riskgrupp

Är ålder bara en siffra? Det ska jag ta reda på tillsamman med ungdomarna Elin och Anna-Lisa. Bättre eller sämre vet vi inte ännu. Men en sak är säger – det blir annorlunda.

I mars i år kände jag mig mer än välkommen att ”hänga” med ungdomarna på landets standup-klubbar. Sedan kom ett virus och släckte strålkastarna. Och jag hamnade obehagligt nära en hittills okänd riskgrupp. En brutalt insikt i samma ögonblick som mina ”omtänksamma” grannar erbjöd sig att handla mat. Åt mig.

Som grädde på det uttjatade moset fyllde jag 65 i april. Fem år tidigare hade jag stort kalas med massor av tal, eldkastare och liveband. Dagen därpå åkte jag till Teneriffa gick (kravlade) mig upp på vulkanen Teides topp. 

I år var det en picknick med distans tillsammans med bror, svägerska och sambo. Ingen skugga på någon av dem (tvärtom JÄTTETACK!) men det var – annorlunda.

65-årspicknick med morotskaka och serpentiner vid Magelungen.

Som egenföretagare bestämde jag för länge sedan att ingen – INGEN – ska bestämma när jag ska sluta jobba. P-ordet var bannlyst och fyllt till bredden av fördomar. Det är det fortfarande.

Som frilansjournalist och komiker är det marknaden och min förmåga och ambition som styr. Planen var att fasa ut journalistiken för att ge plats åt komiken. Och allt gick min väg. Jag var mer bokad än någonsin och skulle – förutom i Stockholm – uppträda Göteborg, Växjö, Kalmar, Eskilstuna, Västerås, Uppsala och Malmö…

Teaterföreningar och andra hade börjat boka min föreställning Hur svårt kan det va? och jag hade fått mina första uppdrag genom Kvinnliga talare.

Ingen verkade bekymra sig det minsta om att jag kunde vara deras mamma, mormor eller farmor. De gånger jag klagade över åldern fick jag oftast en fnysning till svar: ”Sluta tjata, man är inte äldre än man gör sig”.

Hoppas de har rätt.

I år åker jag till Lund Comedy Festival med två ”ungdomar” och föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket. If you can´t beat them – join them.

Fortsättning följer.