Att göra förkläden gav dagen mening

Filter: visirkondens.

Stella, Sara, Sofia, Joel, Anna, Alexander, Carolina, Oliver, Sebastian, Melisa, Sanna, Malin, Emelie, Cecilia, Iris, Michelle, Rosanna och Mårten…

Under mitt första arbetspass på Förklädesfabriken i Farsta är jag (nog) ensam 50-talist. Vid borden i den stora danshallen i Televerkets gamla lokaler står unga tjejer och killar och skär, svetsar och packar plastförkläden till stadens vård- och omsorgsverksamheter. Helt utan ersättning. Alla som brukar klaga på bortskämda kids borde verkligen leta sig hit.

Inför passet var jag rädd för att just jag skulle bli den bromskloss som stoppade upp produktionen. Det hade jag inte behövt vara.

Istället är jag grymt imponerad av logistiken som gör att alla kan jobba efter lust och förmåga och att ingen är beroende av någon annan. Ingen kollar heller när vi tar rast eller hur lång rast vi tar. Jag som aldrig gillat fasta kafferaster får ännu ett bevis för värdet av rast efter behov.

Mitt premiärpass var så här:

Jag börjar med att cykla galet fel, innan jag hittar Mårbackagatan 11 och via en hjälpsam man lyckas ta mig in på området (det svåraste momentet under hela eftermiddagen). Väl framme snappar jag till mig en sponsrad banan och dito kexchoklad, tvättar händerna, tar på plastförkläde, handskar och visir.

Efter en introduktion på max fyra minuter är jag igång med att svetsa ihop ärmsömmar. Efter fem förkläden känner jag mig fullärd. Med tanke på min opraktiska läggning, är detta ett bevis på hur enkla momenten är.

Med hjälp av musiken kommer jag in i ett nästan meditativt tillstånd: hämta tillskuren plast, vik ihop en ärm, fixera delarna med en stålram, starta värmepistolen och smält sömmen.

Efter paus med wraps, godis, dricka och kaffe viker och packar jag nygjorda förkläden i plastpåsar prydda med flamingos och Ikeas logga i rött. Möbelföretaget är ett av många som – tillsammans med privatpersoner och den lokala kyrkan – bidrar med donationer.

När vi packar ihop för dagen har vi – ett 30-tal volontärer – tillsammans gjort 900 nya förkläden klara för distribution. Sedan start i mitten av april har ”fabriken” tillverkat närmare 40 000 förkläden som använts vid ett 80-tal äldre- och LSS-boenden i Stockholm. Verksamheten har också spridit sig över staden och ut i landet. Alldeles nyss startade också Orionteatern tillverkning i sin foajé.

Jag kommer tillbaka senare i veckan. Gör det du också!

Anmäler dig gör du här.

Hur svårt kan det va?

https://www.signupgenius.com/go/ff-bagis

Att vara eller inte vara – en tant

Matar låtsasfåglar med grus.

Jag erkänner: jag är en tant.

Insikten slår oväntat till när jag scrollar runt på en statistförmedling. De enda uppdrag som vänder sig till 60-plussare är tantuppdrag och jag sväljer stoltheten och anmäler intresse för två av dem. Och får napp!

Inom några timmar hör R av sig och tycker att jag ”verkar intressant”. För att gå vidare vill hen ha ett filmklipp på temat ”dam som matar fåglar med brödsmulor” och jag får veta att regissören letar efter en ”klassiskt tantig look”.

En snabb koll i spegeln säger att jag är perfekt för rollen. No filter. No smink. No styling.

Tio minuter senare sitter jag på en parkbänk med en näve grus, medan grannarna passerar och J filmar med mobilen.

Sätter klippet i första tagningen (!) och skickar in. Hur svårt kan det va?

Efter fem timmar har regissören fortfarande inte hört av sig.

To be continued…

Plötsligt händer det (kanske)!

Jag börjar dagen med att läsa in ett röstprov till en film om folks förhållande till sina husdjur. Gick all in – men kände att trovärdigheten inte var på topp. Men att få frågan piggade upp och jag förnyade omedelbart mitt medlemskap i en statistförmedling. Nu vänder det!

Efter att ha väntat minst tre kvart på att någon ska höra av sig, scrollar jag tänkbara uppdrag och fastnar för ”kvinna 50-60 år som inte är rädd för stora hundar”. Perfekt! Men jag fyllde ju nyss 65 – funkar det?

Hittar istället ”Härlig person på 50+ år med en balkong som har en trevlig granne med balkong som vill vara med”. Matchar tre av fyra; jag är en person, 50+, äger en balkong och har trevliga grannar – men ”härlig”? Hrm. Inser att det kommer att ta ett tag men känner mig definitivt på rätt väg. 

Det är faktiskt han!

Som ett tecken skickade nyligen en bekant ett foto av en reklamtavla och frågade om mannen på bilden möjligen var min son. Jag studerade honom noga, men nej – det var ingen jag kände. Sonen har inte så mörkt hår.

En koll med källan visade att jag hade fel.

Att inte känna igen sitt eget barn – är det tecken på tidig covid-19? Eller bara vanlig bonn-demens?

Fortsättning följer! Hur svårt kan det va?

Sista Rycket blir verklighet i höst

Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket är titeln på en humorföreställning av och med en 90-talist, 70-talist och 50-talist. Jättekul idé när den dök upp för några år sedan. Inte lika kul i dag.

Då – för några år sedan – kände jag mig som en fräsig 60-plussare som körde standup. Och som gjorde det tillräckligt bra för att få göra det igen. Och igen.

Att fylla 60 var ett stort kalas, skojiga tal, liveband och häftig dans. Visserligen med en lindrig whiplash-skada som bieffekt – men det var det värt.

I förra veckan fyllde jag 65. Då fick jag välmenta hälsningar via mejl, sms och snigelpost. Någon skrev ”grattis till pension”, någon annan ”välkommen i seniorgänget”. För mig skickar det tanken snarare till rollatorer och inkontinens – än till glammiga fester på andra sidan Corona.

Nu finns det två val: ”Deppa ihop” eller ”Skärp dig”.

Jag väljer det senare.

Om allt går enligt plan kommer Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket att framföras live vid Lund Comedy Festival i början av september.

Till dess ska jag skala upp min svartsyn till humor.

Hur svårt kan det va?