Krönika över året som försvann

Full av hopp.

Livet är gott (januari-mars)

Spelar föreställningen Hur svårt kan det va? i Göteborg, Stockholm och Eslöv. Kommer med i Kvinnliga Talare som erbjuder mig flera uppdrag.

Bokar in gig och skriver avtal med ett eventföretag om att agera inspiratör vid årets Seniormässor och –event runt om i landet.

Bokar en tre veckor lång tågluff med J med stopp i Italien, Montenegro, Kroatien, Serbien och Tjeckien.  Bokar hotell i norra Italien i början av april.

Åker tåg till Göteborg och bor hos M. Åker tåg till Malmö och bor hos en annan M. Åker tåg till Småland och bor i Huset.

I väntan på vadå.

Corona gör entré (april-juni)

Ställer in tågluffen och bokar av hotellet. Får tillbaka pengar för biljetten och bråkar med Booking.com om hotellet.

Alla gig före sommaren ställs in och jag får ett litet bidrag av staten som täcker en del uteblivna inkomster.

Jag fyller 65 och börjar plocka ut pension. Försöker acceptera att jag är pensionär. Det lyckas när jag inser att kan jag fortsätta jobba. Fortsätter jobba med ”vanliga” skrivjobb.

J:s mamma dör hastigt och oväntat i Covid19 på sitt äldreboende. Vi hinner inte dit.

Jag och bror åker bil till Småland för att se till Huset och träffa far. Ingen blir sjuk.

Träd slår ut, blommor blommar och fåglar lägger ägg som om allt är som vanligt.

Mycket är som vanligt.

Begravning.

Standup på Skånegatan i Stockholm.

Hoppet återvänder (juli-september)

Tre resor och flera veckor i Huset. Träffar M två gånger i Småland.

Roddar tre standup-kvällar på Improvisationsstudions sommarscen mitt på Skånegatan i Stockholm. 

Åker till Lund Comedy Festival med föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket. Bor på hotell. Umgås med folk.

Åker till skärgården med J. Bor på hotell, badar och vandrar.

Arrangerar en Comedybox med Babben Larsson i Hägersten.

Bokar in gig i oktober och november.

Tackar jag till flera ”vanliga” skrivjobb.

Min högra höftprotes lossnar.

Urnsättning.

Mörkret tätnar (oktober-december)

Andra vågen rullar in och jag gör ett av alla bokade gig. Övriga ställs in eller skjuts upp.

Jag känner tacksamhet för att jag kan och får jobba och njuter av både telefonintervjuer och deadlines.

A och K blir föräldrar och jag blir farmor till Shanti.

Jag halverar mitt dagliga stegmål från 10 000 till 5 000. Ibland använder jag krycka.

Jag väntar på operation.

Jag väntar på vaccin.

Jag skriver min 100:e bloggtext.

Är själen lika grumlig som ögat?

Drogad?

Det är som jag trodde; jag har ett grumligt inre liv. I alla fall om uttrycket ögonen är själens spegel är det minsta sant. Jag har misstänkt det ett tag, men efter dagens besök hos ögonläkaren vet jag säkert: Jag har fått grå starr!

I mars blir det operation. Två stycken till och med – en på varje öga.

Hur kan det vara möjligt?

Det var ju alldeles nyss jag vägrade använda läsglasögon och strax efter snubblade runt med mina första progressiva och nu – en nanosekund senare – är det dags att operera in nya linser. Sluta! Det går för fort!!

Jo, jag har läst på och vet att ingreppet är busenkelt. Tar kanske tio minuter och jag kommer att se mycket bättre efteråt. Grejen är att jag inte pallar fler åldersmarkörer just nu. De tar ju aldrig slut…

Nyligen såg jag i spegeln att vänster öga inte var riktigt öppet (typ stroke light). Aha, det beror på starren, tänkte jag. Men icke. ”Det händer alla när vi blir äldre”, sa den obehagligt uppriktiga läkaren som gudskelov INTE var 27 år – och skitsnygg.

Om någon hört mig säga att jag aldrig, aldrig skulle göra en estetisk operation så är det inte säkert att det gäller så länge till.

Ge mig styrka! Och sprit!!

Jag ser verkligen inte bra ut.

Andra chansen tvingade mig upp i sadeln igen

Bildtext överflödig.

Att sköta en blogg kräver sin kvinna och jag erkänner, jag har varit slapp. Du som följer mig undrar så klart hur det går med mina missade erbjudanden och uteblivna jobb.

Tack för frågan, det går bra och jag har fullt upp (för första gången sedan i mars).

De vanliga skribentjobben är tillbaka och jag har tagit en frivillig paus med standup under oktober på grund av smittläget. Vill INTE och har inte tid att vara sjuk.

I november har jag flera roliga gig inbokade i bland annat Uppsala, Västerås, Hässleholm – och Stockholm.

Ett av dem är min och komikerkollega Malin Appeltoffts klubb Comedybox i Hägersten den 12 november med bland andra Tobias Persson. Förra kvällen hade vi Babben som gäst och Hägersten levererade en lika fin publik som vanligt. Hoppas på samma respons även denna gång.

Jaja, men hur gick det med allt det andra, undrar du otåligt.

Okej då, med selftapen gick det som väntat – jag kvalade inte in. Men jag fick ett personligt tack för mitt ”ovanligt kreativa bidrag”. En liten seger är också en seger.

När det gäller den missade möjligheten att delta i en SVT-produktionen fick jag en andra chans som ”tant” i en annan sketch. Sååå – i dag tillbringade jag tre tidiga morgontimmar i ett folktomt köpcenter iförd päl s, pärlor och huckle.

Allt för konsten!

Hur svårt kan det va?

Att skratta gör eländet lite mindre eländigt

Ett gott skratt läker ingen trasig höft, men det gör livet lite lättare..

Så hamnade en där till slut; i ett ändlöst prat om kroppar som krackelerar. Det är ju sådant som gamla människor alltid har pratat om – och nu är jag en av dem. Det enda som är bra med krämpor är att de ofta blir en god historia som i bästa fall kan locka till skratt.

När jag började med standup hade jag ingen tanke på att skämta om min kropp. Tvärtom. Men när en vaknar varje morgon med ett så lysande ”material” är det omöjligt att låta bli.

Mjällvårtor och åderbrock verkar dessutom vara betydligt mer ångestframkallande (= roligt) än könsord och allmänt snusk.

Så länge jag kan minnas har jag hanterat jobbiga saker genom att paketera dem till goda historier. Något som min terapeut kan intyga. Hon som bad mig att ligga på en soffa för att slippa ögonkontakt. Hon som ibland – senast i somras – dyker upp i publiken för att få skratta. Hon som praktiskt taget ”räddade mitt liv”.

Att skämta om personliga tillkortakommanden kräver sin kvinna och funkar inte alla dagar. Och aldrig direkt när det händer.

I förra veckan fick jag veta att min ena höftprotes (jodå, jag har inte bara en, utan två!) har LOSSNAT. Det var inte roligt. Det ÄR inte roligt.

Långa promenader har varit mitt andrum det senaste halvåret och med ett snitt på 10000-12000 steg plus cykling och några träningspass i veckan är jag i hyfsad form. Dessutom har jag blivit 7 kilo lättare (1,5 kvar till målvikt!).

I dag fick jag en krycka. Om en månad träffar jag en ortoped.

I november räknar jag med att skoja om artros och protes-lossning.

Hur svårt kan det va? 

På det igen, bara!

PS Booking.com har betalat tillbaka pengarna och tidningen Fokus damp ned på hallmattan tidigare idag. Läs Konsumentmakt utan muskler från 14/9.