Att ”bara vara” är överreklamerat

Mys med förhinder.

Att jobba hemifrån är lätt för en rutinerad frilans. Det är en del av ”charmen” och de flesta av oss gör det då och då.

För mig är det knepigare att vara hemma utan att jobba. Det finns en gräns för hur många garderober man kan städa.

De senaste veckorna har mina värsta farhågor inför en kommande pension infriats.

”Vad ska du ha på dig när du blir pensionär”, frågade en kompis för ett tag sedan. ”Kan man gå i mysbyxor sju dagar i veckan?”.

Sedan skrattade vi gott och länge.

Nu har jag hur lätt som helst att hålla mig för skratt.

Att vara ofrivilligt arbetsfri är trist – både med och utan mysbyxor.

40-talister – How dare You!

En graf kan säga mer än tusen ord.

Pantertanter och silverryggar – det är dags att spänna musklerna. Och tagga ned.

Allt fler kända och okända 40-talister verkar se coronavirus som en personlig förolämpning. Argumentet för att inte behöva lyssna på myndigheternas rekommendation är: ”JAG är inte sjuk och JAG vill inte ha några begränsningar”.

Varför blir jag inte förvånad? Det är svårt att avstå från självklara privilegier.

Men när andra tvingas jobba hemma, studera på distans eller tvingas stänga sina livsverk på grund av utebliven publik, gäster eller kunder – How dare You!?

Staplarna är tydliga och vården behöver definitivt inga ”friska 40-talister”.

Varför inte beställa hem mat och varor från lokala småföretag, ringa en vän och damma av gåstavarna. Att umgås utomhus är varken förbjudet eller farligt. En rejäl stavgång stärker dessutom lungorna.

Hur svårt kan det va?

Vissa böcker hamnar i brännbart

Min bokhylla efter sanering av såväl damm som skräp.

En utrensning i mina bokhyllor förvandlas oväntat från harmlöst städprojekt till terapi. Under åren från 20 till, låt oss säga, 30 verkar jag ha varit i det närmaste besatt av manliga bräckliga egon; Per Gunnar Evander, Lars Ardelius, PC Jersild – bara för att nämna några. Det räcker att läsa baksidestexterna!

Ett exempel: ”De kvinnor Thomas blir gift med har förstått att spela på hans i barndomen grundade skuldkänslor. De gråter, kallar honom ansvarslös och hotar med självmord när han försöker bli fri från dem.”

Ett annat: ”Alltsammans börjar när Harriet lämnar honom. Rickard Hansson är 29 år och lärare, och de har levt tillsammans i sju månader när hon ger sig av. Tomheten och längtan efter Harriet börjar bryta ned honom, även rent fysiskt.”

Ett tredje: ”Sällskapsdjuret heter Krister och är en ung man med författardrömmar. Krister försörjer sig på möten med kvinnor på ett hotell i Stockholm, Krister är gigolo. Detta är berättelsen som Krister och två av dessa kvinnor, båda medelålderns: Carmen, framgångsrik mexikansk tandläkare, gift med en svensk och Ann Britt, finländsk sångerska med svårhanterliga alkoholproblem. Båda lever hektiska och ”intressanta” men känslofattiga liv. Genom förhållandet till Krister hoppas de få en klarare bild av sig själva som människor.”

Jo, de är många och det lönar sig inte att tänka på hur all denna manliga självömkan har format den kvinna som blev jag. Men det är intressant.

Jag har inte bara läst böckerna, jag har också packat ned dem och packat upp dem vid varje flytt de senaste 30 åren. Men är är det slut. Thomas, Per-Gunnar, Rickard, Lars och Krister. Nu ligger era berättelser där de hör hemma – i brännbart.

Och jag andas fritt i rummet.

PS Som tur är blev jag varken framgångsrik tandläkare eller sångerska med svårhanterliga alkoholproblem.

På jakt efter min publik

Efter drygt fyra år på standup-klubbar runt om i landet är det dags att hitta min publik. Men vilka är de? Och var finns de? Ingen aning.

Det är ofta alldeles för lätt att tappa modet och fokusera på svårigheterna. Bli bitter och glömma att livet och verkligheten erbjuder massor av möjligheter. Det gäller bara att hitta dem. Och fånga dem.

I början trodde jag att ingen under 50 skulle tycka att det jag gör är roligt. Men jag hade fel. Många unga tjejer (och en och annan kille) verkar bli inspirerade av att jag tar plats.

En tjej i Göteborg berättade att jag påminde om hennes farmor. En tuff kvinna som gått bort några månader tidigare. Andra säger att de vill bli som jag när de blir gamla. En riktigt bra kväll säger någon att hen inte skrattat så mycket på länge.

De är alla min publik.

Glad publik hos Standup i Hägersten.

Under 2020 vill jag att så många som möjligt ska se min nya föreställning. En ansökan om att få vara med i Kvinnliga Talare och ett nytt samarbete med Still Active är några steg på vägen. Fotsättning följer.

Hur svårt kan det va?