Vissa böcker hamnar i brännbart

Min bokhylla efter sanering av såväl damm som skräp.

En utrensning i mina bokhyllor förvandlas oväntat från harmlöst städprojekt till terapi. Under åren från 20 till, låt oss säga, 30 verkar jag ha varit i det närmaste besatt av manliga bräckliga egon; Per Gunnar Evander, Lars Ardelius, PC Jersild – bara för att nämna några. Det räcker att läsa baksidestexterna!

Ett exempel: ”De kvinnor Thomas blir gift med har förstått att spela på hans i barndomen grundade skuldkänslor. De gråter, kallar honom ansvarslös och hotar med självmord när han försöker bli fri från dem.”

Ett annat: ”Alltsammans börjar när Harriet lämnar honom. Rickard Hansson är 29 år och lärare, och de har levt tillsammans i sju månader när hon ger sig av. Tomheten och längtan efter Harriet börjar bryta ned honom, även rent fysiskt.”

Ett tredje: ”Sällskapsdjuret heter Krister och är en ung man med författardrömmar. Krister försörjer sig på möten med kvinnor på ett hotell i Stockholm, Krister är gigolo. Detta är berättelsen som Krister och två av dessa kvinnor, båda medelålderns: Carmen, framgångsrik mexikansk tandläkare, gift med en svensk och Ann Britt, finländsk sångerska med svårhanterliga alkoholproblem. Båda lever hektiska och ”intressanta” men känslofattiga liv. Genom förhållandet till Krister hoppas de få en klarare bild av sig själva som människor.”

Jo, de är många och det lönar sig inte att tänka på hur all denna manliga självömkan har format den kvinna som blev jag. Men det är intressant.

Jag har inte bara läst böckerna, jag har också packat ned dem och packat upp dem vid varje flytt de senaste 30 åren. Men är är det slut. Thomas, Per-Gunnar, Rickard, Lars och Krister. Nu ligger era berättelser där de hör hemma – i brännbart.

Och jag andas fritt i rummet.

PS Som tur är blev jag varken framgångsrik tandläkare eller sångerska med svårhanterliga alkoholproblem.

På jakt efter min publik

Efter drygt fyra år på standup-klubbar runt om i landet är det dags att hitta min publik. Men vilka är de? Och var finns de? Ingen aning.

Det är ofta alldeles för lätt att tappa modet och fokusera på svårigheterna. Bli bitter och glömma att livet och verkligheten erbjuder massor av möjligheter. Det gäller bara att hitta dem. Och fånga dem.

I början trodde jag att ingen under 50 skulle tycka att det jag gör är roligt. Men jag hade fel. Många unga tjejer (och en och annan kille) verkar bli inspirerade av att jag tar plats.

En tjej i Göteborg berättade att jag påminde om hennes farmor. En tuff kvinna som gått bort några månader tidigare. Andra säger att de vill bli som jag när de blir gamla. En riktigt bra kväll säger någon att hen inte skrattat så mycket på länge.

De är alla min publik.

Glad publik hos Standup i Hägersten.

Under 2020 vill jag att så många som möjligt ska se min nya föreställning. En ansökan om att få vara med i Kvinnliga Talare och ett nytt samarbete med Still Active är några steg på vägen. Fotsättning följer.

Hur svårt kan det va?

För lätt att skylla på ålder

Läser i dagens DN att äldre inte får plats i samhället – eller som Björn Ulvaeus uttrycker det: ”Vi offrar kanske massor med talanger på ålderismens altare”.

Han har säkert rätt. I alla fall när det gäller anställda i ett traditionellt arbetsliv. I övriga livet är det ofta upp till oss själva.

Jag började med standup samma år som jag fyllde 60 och tänkte inte särskilt på att jag var mer än dubbelt så gammal som de flesta nybörjare. Jag var – som alla andra – fullt upptaget av att hantera scenskräck och allmän ångest.

Första året var jag med i en talangtävling där publiken skulle rösta och innan omröstningen hör jag en kvinnoröst säga: ”hon den där gamla var ju bra”.

”Va, jag såg ingen gammal på scenen” hann jag tänka innan verkligheten hann i kapp mig.

Att inse att den gamla faktiskt var jag, var en käftsmäll som vida överröstade att tjejen faktiskt sagt att jag var bra. Och troligen röstat på mig eftersom jag blev ”publikens favorit” i finalen. Vann gjorde jag inte.

I dag – knappt fyra år senare – tänker jag OFTA på min ålder.

Skyller på den när jag inte blir bokad på vissa klubbar – när det kanske egentligen handlar om att jag inte är tillräckligt bra. Eller har tillräckligt många följare på Insta.

Lutar mig mot den när jag inte orkar testa nytt på någon av Stockholms alla rookieklubbar.

Min nyskrivna föreställning handlar om det. Och lite till.

Hur svårt kan det va?

En annan dag efter jul

Avslutade nyss julhelgen framför samma kakelugn som min far föddes vid en kall nyårsnatt år 1928. Ljusstaken i fönstret är jämngammal med mig och stallet i krubban är gjort av kartongen till mina första skor.

Vardagslivet i Stockholm känns avlägset. Men om två timmar är jag där (tåget passerade nyss Linköping).

Jag både tycker om och behöver kontraster, men ju snabbare det svänger – desto viktigare blir det att också leva lite ”gammaldags”. Ibland.

En fortsättning blir det i vilket fall som helst. Hoppas den blir god.