Hej mor!

Inga Britta Fransson, 1930-2019.

I dag är det mors dag – din dag. I Stockholm har vi ett strålande väder och på vägen till kolonistugan kände jag doft av både hägg och syren. Och till och med kaprifol. Hoppas att det är lika fint i Småland och att syrenen vid boden blommar rikt.

Jag har inte kunnat åka ner så ofta i vår på grund av ett nytt virus – corona. Det är ungefär som spanska sjukan och har spridit sig över världen på bara några månader. Det finns inget vaccin och ingen vet hur vi ska få stopp på det. Här hemma har regeringen bestämt att vi ska hålla två meters avstånd när vi ses och att alla över 70 år helst inte ska träffa någon alls. Det hade du INTE gillat.

Myndigheterna rekommenderar att vi inte ska åka längre bort än 20 mil och även om vi åkt den drygt dubbla sträckan till Växjö hade vi inte kunnat hälsa på dig eftersom det är besöksförbud på alla äldreboenden. Det hade du VERKLIGEN inte gillat. Och inte vi heller.

Far är frisk och har det bra i sin lägenhet. Och både B och jag har trotsat rekommendationerna och åkt ner var sin gång för att se till honom, huset och trädgården. Vi odlar inte så mycket grönsaker som du gjorde, utan nöjer oss med potatis och lök. Och ett par rader morötter. Gräsklippningen har vi äntligen låtit Farmartjänst ta hand om och det fungerar utmärkt.

I spåren av viruset upptäcker allt fler hur viktigt det är vara självförsörjande. Både när det gäller mat och annat. Men det har ju du ”alltid” vetat. Du var ju faktiskt en utbildad prepper (jag vet, det är ett konstigt ord men så kallas faktiskt de som samlar och sparar för sämre tider). Du gick ju både lanthushållsskola och folkhögskola. Att ta tillvara och bry dig om andra var också några av dina specialiteter.

Jag tror att du innerst inne ville att jag skulle bli lite mer som du. Men det ville inte jag. Nu är jag lite klokare och fattar att jag borde lyssnat mer på dig. I kristider kan det aldrig vara fel att kunna försörja en familj på en hink lingon och några skopor friskt vatten från egen brunn.

Men det är inte för sent. Både skogen och brunnen finns kvar. Och du fick ju en son (och så småningom också en svärdotter) som både vill och kan odla, plocka, sylta, safta och baka.

På senare år har jag också upptäckt att jag faktiskt gillar att ”jobba” i trädgården. Och att jag är hyfsat bra på det. Jag kan namnet på massor av vilda och odlade växter och vet på något konstigt sätt hur man både planterar och beskär. Nej, det är inte alls konstigt, för det har jag ju lärt av dig. Tack för det!

Med skräckblandad förtjusning märker jag också att jag blir alltmer lik dig med åren. Inte bara till utseendet – och här måste jag flika in att folk trodde att jag var du när jag följde med far på en begravning för några år sedan – utan också till sättet.

Trots att mina söner, dina barnbarn, klarar sig fint på egen hand vill jag gärna både bjuda dem på mat och skicka med dem matlådor.

Nu ska jag ringa till far och be honom plocka en bukett blommar till dig i vår trädgård.

Och om en vecka planerar jag att åka ner och stanna länge. Har på känn att kirskålen behöver någon som bjuder motstånd.

Att göra förkläden gav dagen mening

Filter: visirkondens.

Stella, Sara, Sofia, Joel, Anna, Alexander, Carolina, Oliver, Sebastian, Melisa, Sanna, Malin, Emelie, Cecilia, Iris, Michelle, Rosanna och Mårten…

Under mitt första arbetspass på Förklädesfabriken i Farsta är jag (nog) ensam 50-talist. Vid borden i den stora danshallen i Televerkets gamla lokaler står unga tjejer och killar och skär, svetsar och packar plastförkläden till stadens vård- och omsorgsverksamheter. Helt utan ersättning. Alla som brukar klaga på bortskämda kids borde verkligen leta sig hit.

Inför passet var jag rädd för att just jag skulle bli den bromskloss som stoppade upp produktionen. Det hade jag inte behövt vara.

Istället är jag grymt imponerad av logistiken som gör att alla kan jobba efter lust och förmåga och att ingen är beroende av någon annan. Ingen kollar heller när vi tar rast eller hur lång rast vi tar. Jag som aldrig gillat fasta kafferaster får ännu ett bevis för värdet av rast efter behov.

Mitt premiärpass var så här:

Jag börjar med att cykla galet fel, innan jag hittar Mårbackagatan 11 och via en hjälpsam man lyckas ta mig in på området (det svåraste momentet under hela eftermiddagen). Väl framme snappar jag till mig en sponsrad banan och dito kexchoklad, tvättar händerna, tar på plastförkläde, handskar och visir.

Efter en introduktion på max fyra minuter är jag igång med att svetsa ihop ärmsömmar. Efter fem förkläden känner jag mig fullärd. Med tanke på min opraktiska läggning, är detta ett bevis på hur enkla momenten är.

Med hjälp av musiken kommer jag in i ett nästan meditativt tillstånd: hämta tillskuren plast, vik ihop en ärm, fixera delarna med en stålram, starta värmepistolen och smält sömmen.

Efter paus med wraps, godis, dricka och kaffe viker och packar jag nygjorda förkläden i plastpåsar prydda med flamingos och Ikeas logga i rött. Möbelföretaget är ett av många som – tillsammans med privatpersoner och den lokala kyrkan – bidrar med donationer.

När vi packar ihop för dagen har vi – ett 30-tal volontärer – tillsammans gjort 900 nya förkläden klara för distribution. Sedan start i mitten av april har ”fabriken” tillverkat närmare 40 000 förkläden som använts vid ett 80-tal äldre- och LSS-boenden i Stockholm. Verksamheten har också spridit sig över staden och ut i landet. Alldeles nyss startade också Orionteatern tillverkning i sin foajé.

Jag kommer tillbaka senare i veckan. Gör det du också!

Anmäler dig gör du här.

Hur svårt kan det va?

https://www.signupgenius.com/go/ff-bagis

Att vara eller inte vara – en tant

Matar låtsasfåglar med grus.

Jag erkänner: jag är en tant.

Insikten slår oväntat till när jag scrollar runt på en statistförmedling. De enda uppdrag som vänder sig till 60-plussare är tantuppdrag och jag sväljer stoltheten och anmäler intresse för två av dem. Och får napp!

Inom några timmar hör R av sig och tycker att jag ”verkar intressant”. För att gå vidare vill hen ha ett filmklipp på temat ”dam som matar fåglar med brödsmulor” och jag får veta att regissören letar efter en ”klassiskt tantig look”.

En snabb koll i spegeln säger att jag är perfekt för rollen. No filter. No smink. No styling.

Tio minuter senare sitter jag på en parkbänk med en näve grus, medan grannarna passerar och J filmar med mobilen.

Sätter klippet i första tagningen (!) och skickar in. Hur svårt kan det va?

Efter fem timmar har regissören fortfarande inte hört av sig.

To be continued…

Plötsligt händer det (kanske)!

Jag börjar dagen med att läsa in ett röstprov till en film om folks förhållande till sina husdjur. Gick all in – men kände att trovärdigheten inte var på topp. Men att få frågan piggade upp och jag förnyade omedelbart mitt medlemskap i en statistförmedling. Nu vänder det!

Efter att ha väntat minst tre kvart på att någon ska höra av sig, scrollar jag tänkbara uppdrag och fastnar för ”kvinna 50-60 år som inte är rädd för stora hundar”. Perfekt! Men jag fyllde ju nyss 65 – funkar det?

Hittar istället ”Härlig person på 50+ år med en balkong som har en trevlig granne med balkong som vill vara med”. Matchar tre av fyra; jag är en person, 50+, äger en balkong och har trevliga grannar – men ”härlig”? Hrm. Inser att det kommer att ta ett tag men känner mig definitivt på rätt väg. 

Det är faktiskt han!

Som ett tecken skickade nyligen en bekant ett foto av en reklamtavla och frågade om mannen på bilden möjligen var min son. Jag studerade honom noga, men nej – det var ingen jag kände. Sonen har inte så mörkt hår.

En koll med källan visade att jag hade fel.

Att inte känna igen sitt eget barn – är det tecken på tidig covid-19? Eller bara vanlig bonn-demens?

Fortsättning följer! Hur svårt kan det va?