Ny föreställning efter ett halvår i comedy-karantän

Den 5 september händer detta i Lund.

Att köra standup är som att jympa. Vidrigt innan, okej medan det pågår – och underbart efteråt. Antingen för att det faktiskt har gått bra eller bara för att jag lyckades tvinga mig själv över motståndspuckeln.

I dag är det exakt fyra månader sedan mitt senaste gig. Den 5 mars var jag hos teaterföreningen i Eslöv med min föreställning Hur svårt kan det va?. Några veckor senare skulle jag ha uppträtt på ett seniorevent i Kalmar. Det skulle bli det första av flera över hela landet men av det blev det ingenting.

Och ingenting har det varit sedan dess. Nada. Eftersom jag dessutom har vistats i avfolkade miljöer har jag inte heller sett eller upplevt något som kan omformas till ett skämt. Då går det – precis som med jympan – snabbt innan ”lusten” försvinner.

Men jag litar på att den kommer tillbaka. Det måste det göra. Om ytterligare två månader – den 5 september – ska jag delta i Lund Comedy Festival med den nya föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket.

En helt igenom lysande idé där en 90-talist, 70-talist och 50-talist ger var sig bild av livet och läget.

”Ålder är mer än bara en siffra, säger dom. Men vad betyder det – egentligen?
Den frågan försöker komikerna Elin Almén (90-talist), Anna-Lisa Gustavii (70-talist) och Birgita Klepke (50-talist) svara på i en gemensam standup-föreställning. Bättre eller sämre är det ingen som vet. Men en sak är säker – det blir annorlunda”
, skriver vi i programmet.

Eftersom Elin och jag bor i Stockholm och Anna-Lisa i Göteborg kommer vi bara att träffas en gång innan ”premiären”. Tur att Elin inte bara är komiker utan också improvisatör – och dessutom min före detta improlärare.

Vi kommer helt enkelt att ”go with the flow” och allt kommer att bli svinbra.

Hur svårt kan det va?

Om du har vägen förbi Lund så köp en corona-anpassad biljett vettja!

Jag for ner till far.

Änglagård minus Rickard W och Helena B.

Det regnar i Småland och i Stockholm skiner solen. Kanske var det en usel idé att lämna staden för att återgå till ”ursprungsflocken” i sommar?

Men nej, det inte var ju inte vädret som gjorde att jag bestämde mig. Det var ett virus – och risken att smittas eller smitta. En ”detalj” som är lätt att glömma på en plats där social distans är lika naturlig som att solen går upp. Och ned.

Mitt barndomshem. Min fars barndomshem. Min farmors barndomshem. Att byta lägenheten i Årsta mot gården i Broaryd är som att sväva fritt mellan generationer.

Huset.

Min dator är placerad i det rum som var min farmors kök. När jag föddes bodde hon på övervåningen med sin mor Hilda. Jag minns inget om hur det var att bo fyra generationer under samma tak, men en sak är säker: generationsboende är INTE mig grej.

Utanför fönstret, på andra sidan grusvägen, finns sädbon, vedbon, vagnbon, logen och lagårn. Bakom jordkällaren skymtar det gamla hönshuset – numera ombyggt till ”lillstuga”.

Hönshuset aka ”lillstuga”.

Fjädervagn, grimmor, hammarskaft, kökssoffa, kaninburar… överallt står, ligger och hänger föremål som generationer före mig har sparat. Inte för att de var sjukliga samlare, utan för att det var synd att kasta sådant som kan användas. En skatt för kommande generationer som upptäcker nya möjligheter – och nya värden.

I jämtländska Undersåker har min brorsdotter byggt en sänggavel av ”hökrakar” och på golvet i en husbåt på Djurgården ligger mors hemvävda mattor. Och hos esteten i Hammarby Sjöstad hänger en 50-talsaffisch från konstcirkeln i byn.

I går gick jag förbi min första arbetsplats, Kooperativa, Ett slitet hus som har stått öde i många år. Nu har en barnfamilj flyttat in och mannen som putsar på fasaden pratar bättre svenska än jag någonsin kommer att prata arabiska.

Liksom jag sorterar han innehållet i bodar och förråd; kasta, sälja, spara. Kanske kan vi samåka till ÅVC eller Kupan endera dan.

Stopp! Det behövs inte mer regnvatten i karet.

Lästips: Karin Smirnoffs lysande trilogi Jag for ner till bror, Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Om du inte har läst dem – gör det!

Gilla-läget-listan väcker känslor

Min ”hemliga” syrénportal mitt i Årsta.

Nyss berättade en vän vad han tycker om min blogg. Han inledde artigt med att säga att den är bra för att sedan lägga till att ”den handlar ju om hur tråkigt du har och hur ensam du är”.

”Va, det gör den väl inte”, svarade jag kränkt. En hastig överblick visar att båda hade rätt.

Det stämmer att jag har gnölat och gnällt, men ungefär hälften av texterna har ändå en positiv ton (även om någon av dem var en dröm). Att de flesta texter är virus-relaterade skyller jag på tidsandan. Den här våren slår corona till och med vädret som samtalsämne.

Jag noterar också att deppigheten avtar efter hand. Kalla det gärna anpassning. If you can´t beat them – join them. På svenska: Gilla läget.

Här har du min gilla-läget-lista (obs att den kan ändras inom några timmar):

• Jag har en syrénportal och en skyline på tio minuters promenadavstånd från min balkong – bara att välja riktning. Väljer jag att gå bron över viken är jag på Södermalm inom en kvart.

• Jag har en kolonistuga på cykelavstånd vars hammock erbjuder 100 procent social distansering.

• Jag har ett stort hus i en mycket liten by i Småland.

• Jag är frisk och kan både gå och cykla.

• Jag har gott om tid.

Årstadal expanderar.

Jag vet att en sådan lista lätt väcker en massa undanträngd avundsjuka (själv hade jag blivit vansinnig av att läsa den en ”dålig” dag). Eller inte?

Jag tänker ofta på ett oväntat möte med en före detta klasskamrat i Växjö. Det var samma sommar som vi fyllde 30, och jag minns hur jag babblar på om mitt spännande liv: Jag är nyseparerad, bor i Göteborg (dit jag nyss flyttat från Stockholm) och gör journalistpraktik på Radio Kronoberg.

Hon är gift, har tre barn och arbetar sedan länge som undersköterska på Växjö lasarett.

Jag tycker lite synd om henne som inte ”gjort något”, men innan vi skiljs säger hon uppriktigt och vänligt: ”Jag hoppas att du träffar någon snart så att du också kan få barn och familj – och kanske flytta hem igen”.

Oj, den visste var den tog!

Samma höst träffar jag M som både blev min man och far till mina söner. Och nu – drygt 30 år senare – överväger jag att bli smålänning på halvtid. Varför välja antingen eller – när en kan få både och.

Hur svårt kan det va?

Kolonin under inflygningen till Bromma.

Hej mor!

Inga Britta Fransson, 1930-2019.

I dag är det mors dag – din dag. I Stockholm har vi ett strålande väder och på vägen till kolonistugan kände jag doft av både hägg och syren. Och till och med kaprifol. Hoppas att det är lika fint i Småland och att syrenen vid boden blommar rikt.

Jag har inte kunnat åka ner så ofta i vår på grund av ett nytt virus – corona. Det är ungefär som spanska sjukan och har spridit sig över världen på bara några månader. Det finns inget vaccin och ingen vet hur vi ska få stopp på det. Här hemma har regeringen bestämt att vi ska hålla två meters avstånd när vi ses och att alla över 70 år helst inte ska träffa någon alls. Det hade du INTE gillat.

Myndigheterna rekommenderar att vi inte ska åka längre bort än 20 mil och även om vi åkt den drygt dubbla sträckan till Växjö hade vi inte kunnat hälsa på dig eftersom det är besöksförbud på alla äldreboenden. Det hade du VERKLIGEN inte gillat. Och inte vi heller.

Far är frisk och har det bra i sin lägenhet. Och både B och jag har trotsat rekommendationerna och åkt ner var sin gång för att se till honom, huset och trädgården. Vi odlar inte så mycket grönsaker som du gjorde, utan nöjer oss med potatis och lök. Och ett par rader morötter. Gräsklippningen har vi äntligen låtit Farmartjänst ta hand om och det fungerar utmärkt.

I spåren av viruset upptäcker allt fler hur viktigt det är vara självförsörjande. Både när det gäller mat och annat. Men det har ju du ”alltid” vetat. Du var ju faktiskt en utbildad prepper (jag vet, det är ett konstigt ord men så kallas faktiskt de som samlar och sparar för sämre tider). Du gick ju både lanthushållsskola och folkhögskola. Att ta tillvara och bry dig om andra var också några av dina specialiteter.

Jag tror att du innerst inne ville att jag skulle bli lite mer som du. Men det ville inte jag. Nu är jag lite klokare och fattar att jag borde lyssnat mer på dig. I kristider kan det aldrig vara fel att kunna försörja en familj på en hink lingon och några skopor friskt vatten från egen brunn.

Men det är inte för sent. Både skogen och brunnen finns kvar. Och du fick ju en son (och så småningom också en svärdotter) som både vill och kan odla, plocka, sylta, safta och baka.

På senare år har jag också upptäckt att jag faktiskt gillar att ”jobba” i trädgården. Och att jag är hyfsat bra på det. Jag kan namnet på massor av vilda och odlade växter och vet på något konstigt sätt hur man både planterar och beskär. Nej, det är inte alls konstigt, för det har jag ju lärt av dig. Tack för det!

Med skräckblandad förtjusning märker jag också att jag blir alltmer lik dig med åren. Inte bara till utseendet – och här måste jag flika in att folk trodde att jag var du när jag följde med far på en begravning för några år sedan – utan också till sättet.

Trots att mina söner, dina barnbarn, klarar sig fint på egen hand vill jag gärna både bjuda dem på mat och skicka med dem matlådor.

Nu ska jag ringa till far och be honom plocka en bukett blommar till dig i vår trädgård.

Och om en vecka planerar jag att åka ner och stanna länge. Har på känn att kirskålen behöver någon som bjuder motstånd.