Jag har varit egen företagare som journalist – frilans – i drygt 25 år. De senaste fyra åren har jag också ägnat mig åt standup. I samband med det har jag fått en inblick i många kulturarbetares ”vardag”. Och jag lovar – den är inget att skratta åt.

Många av mina nya kollegor uppträder kväll efter kväll utan ersättning i hopp om att bli ”upptäckta”. Att klättra vidare betyder att man kan få en ölbiljett eller en hamburgare. TACK SÅ MYCKET!

Nästa pinne är att få ett ”betalgig”, det vill säga att få pengar för sitt arbete. Arvodet kan variera från några hundralappar (svart) till tusenlappar på faktura. En välkänd komiker eller en rolig influencer med hundratusentals följare kan tjäna mycket pengar.

Men så kom ett virus och – POFF! – alla uppdrag försvann. ALLA:

Rekommendationen max 500 personer satte punkt för vårens stora turnéer och inom några dagar försvann publiken även på mindre klubbar och event.

Min egen kalender tömdes på några dagar sedan två månaders inplanerade gig bokats av. Utan ersättning. Förstås.

Steget är stort från den enskilde kulturföretagaren till de statliga stödmiljarderna. På sociala medier ser jag hur kreativa komiker startar poddar, livesänder shower (och ber tittare att swisha pengar) eller säljer ”tomma stolar” i väntan på bättre tider. Men hyran ska betalas om några dagar.

I en DN-intervju i veckan ger ekonomen Magnus Hjelmér ett råd till småföretagare och timanställda: ”Testa dig själv genom att ställa frågan – vad skulle hända med min ekonomi om jobbet stängde? Just nu är det extra viktigt att ha en buffert.”

Varför inte ge samma ”råd” till banker, flyg- och bilindustri som trots gigantiska vinster inte verkar ha några marginaler alls.

Ber om ursäkt för alla VERSALER men jag var bara ”tvungen”.