Det regnar i Småland och termometern visar 12 grader. I Lytton i västra Kanada är det 49,5 grader och hundratals människor har dött.

För några decennier sedan skulle några dagars regn på semestern gjort mig ”tokig”. I dag öppnar jag fönstret på glänt för att höra smattret på plåttaket. Handduken som jag glömde ta in efter badet i går får hänga kvar. Solen kommer tillbaka.

Att något har hänt med klimatet är uppenbart. Men något har också hänt med mig.

Kanske har jag blivit klokare sedan tiden då vi åkte till stranden med aluminiumfolie och jordnötsolja för bästa brännan. Kanske har jag bytt fokus: hellre blek än bränd. 

Om jag vill vara brun finns ju hundratals – ja, tusentals – produkter att välja på.

När jag var yngre (typ 70-talet) fanns det två; kastanjevatten och brunkräm.

En del av er minns? Andra behöver konsumentupplysning:

Kastanjevatten var en brun vattenfärg, typ utspädd soja, som gneds på med en tuss bomull eftersom ingen ännu uppfunnit pads.

Brunkräm var som det låter – en brun kräm. Den fanns i en nyans, brun, och levererades i stift. Konsistensen var en korsning mellan myggmedel och deodorant och den täckte allt, täppte igen varje por och färgade självklart av sig på allt och alla.

Mycket var INTE bättre förr.

Men planeten mådde definitivt bättre.