Jobb en inte vill ha – och jobb en aldrig borde haft

Sotning pågår i Broaryd.

Det finns jobb en gärna vill ha. Och det finns jobb en INTE vill ha. Och aldrig skulle klara. Många jobb.

Mitt första jobb var att plocka upp och märka varor i Kooperativa i Linneryd. Efter det var jag assistent vid simskolan i Nabben innan jag avancerade till simlärare.

Jag må vara målinriktad i dag, men mina första steg på arbetsmarknaden var allt annat än genomtänkta. Jag tog det jag fick och efter gymnasiet ville jag bara flytta till Lund. Studentlivet lockade men jag var klok nog att fatta att någon längre utbildning var inte att tänka på. Jag saknade både ork och ambitioner. Då.

I stället blev det en så kallad kombinationsutbildning med tre dagar på Polhemskolans gymnasium och två dagar på universitet. Utbildningen pågick två år och det fanns fyra inriktningar; laboratorieassistent, sekreterare, fritidsledare och… den fjärde har jag glömt.

Eftersom sekreterare verkade tråkigt och lukten av dissekerade möss från biologin inte gav ”mersmak” valde jag det minst otänkbara – fritidsledare. Jag hamnade i en klass med aktiva idrottare som tyckte om barn och unga. Jag gjorde varken det ena eller andra.

Att jag fick 20 poäng i sociologi och pedagogik var behållningen. Plus ett gott självförtroende. Som nyfärdig sökte jag bara administrativa jobb med så lite kontakt med verkligheten som möjligt.

Efter att ha fått en tjock bunt med tack för visat intresse, men-brev, fick jag jobb på Lugnets fritidsgård. i Karlstad. Jag var 20 år och Sveriges i särklass sämsta fritidsledare. När ”värstinggänget” kom på fredagskvällarna vågade jag inte beslagta deras ölkassar – jag satte in dem i personalkylen. När tjejerna hade snattat parfym sniffade jag beundrande igenom bytet.

På mindre än ett år gick jag upp 8 kilo av ren vantrivsel – plus kokosbollar och sönderkokt varmkorv med pommes och bea. Mycket bea blev det.

Sedan gav jag upp och flyttade till Stockholm för att i odning bli instruktör i föreningen 4H, föreståndare för sommarbaden i Solna kommun och fritidsassistent i Ekerö. Det tog nästan tio år innan jag lämnade ”branschen” och tjatade mig till en reservplats på journalisthögskolan i Göteborg.

Trettio år senare var steget inte långt till komikerscenen.

Om att hitta sin röst bland fördomar och frestelser.

Jag har köpt bil – för frihets skull

Jag köpte min första bil när jag var 17 år. Det var en vit Saab som gick på bensin och olja. Blanda fick en göra själv i garaget. I väntan på körkortet sydde jag en ärtgrön klädsel och målade navkapslar och fartränder i samma muntra färg. Med pensel.

Det blev ytterligare två Saabar – en grön och en gul – en vit Renault, en ljusgrön Simca och några Volvos (bland annat en vars storlek och komfort ökade i takt med att familjen växte, från röd 242 till orange 244. Den senaste var en svart V 70, Gamla Bettan, som efter skilsmässan ingick i avtalet om gemensam vårdnad. RIP.

Några år senare blev det lånade och hyrda bilar för att till sist – för dryg två år sedan – avstå helt. Dels för att behovet är litet för den som bor med buss, tvärbana och pendeltåg på fem minuters promenadavstånd. dels av miljöskäl. I Småland finns tillgång till bil.

Det kändes bra att säga upp P-platsen.

Så kom pandemin. Första våren och sommaren gick bra med hjälp av cykel plus en och annan munskyddad resa med pendeltåg (ofta med cykel ombord).

När min högra höftprotes lossnade förra hösten började det skava i dubbel bemärkelse. Men även om det finns gott om begagnade bilar att köpa, saknades en viktig pusselbit: P-plats. Sedan några år är det inte längre möjligt att parkera bilen gratis på någon gata i Årsta. Och alla föreningens platser var upptagna.

I november i fjol ställde jag mig i kö för en plats och för en dryg månad sedan stod stjärnorna rätt. När bror B skulle byta upp sig tog jag chansen att köpa hans gamla. Och dagen efter blev det en ledig plats 40 meter från dörren.

Nu äger jag en blå Skoda från 2012 med den lilla defekten att AC:n inte funkar (jo, jag visste det när jag köpte). På grund av värmebölja har den hittills mest stått på sin ruta. Och det är helt okej. Ja, faktiskt mer än okej,

Jag vill fortfarande inte bidra till klimatvidriga utsläpp – men känslan av frihet är densamma som när jag första gången satte mig bakom ratten på min gamla Saab.

Jag KAN åka vart jag vill NÄR jag vill när jag vill.. Men jag behöver inte.

Hur svårt kan det va?

Att skapa humor är ett hantverk

Mejeriet i Lund (Fridhem 2017)

Om en månad återvänder jag till Fridhems folkhögskola i Svalöv. Under fem dagar och fyra nätter ska jag ännu en gång skapa comedy gold tillsammans med ett gäng andra komiker.

Om veckan blir lyckad kanske jag får ihop 4-5 nya minuter att finslipa på olika klubbar i höst.

Att få till bra standup är ett långsamt och mödosamt arbete.

Innan jag kan börja ska jag ha en idé som jag kan tänja, bända och vrida för att hitta den mest roliga vinkeln. Efter det ska jag skriva och stryka, skriva och stryka, stryka, stryka… Sedan ska jag hitta de rätta orden (är kalops en ”roligare” maträtt än fiskpinnar) – och rätt attityd. Och så det viktigaste av allt; en bra avslutning – punchline – som får publiken att vrida sig av skratt.

Inför kursveckan i Svalöv har vi fått uppgifter av ledare M. Några exempel är ”kom på fyra-fem ämnen (ex skilsmässa, klimathot och navelludd) eller premisser (ex jag skulle bli en bra president i USA, som du vill fördjupa dig i”.

Jag tänker söka svar på den klassiska frågan: ”Vad är det för fel på folk”. Eller inte.

För att slipa materialet (och få veta om det funkar) måste jag träna inför publik. Skrattar de på ”rätt ställe” har jag lyckats.  Skrattar de inte är det felsökning som gäller. Pratade jag för fort? Rörde jag mig konstigt? Använde en attityd som inte passade ämnet?

Därför ingår flera offenliga gig under kursveckan. Förutom för Fridhems överiga elever uppträer vi på:

• Hanksville Farm i Torrlösa (tisdag 10/8). 

• Norrehus i Klippan (onsdag 11/8) 

• Mejeriet I Lund (torsdag 12/8)

M:s och kursdeltagarnas återkoppling morgonen efter är både plågsam och ovärderlig.

Gräset är lika grönt här som där

I dag har jag städat och packat min väska.

Efter 14 dagar är det dags att lämna smålandet för storstaden. Byta huset i Broaryd mot lägenheten i Stockholm.

Klockan 07.02 i morgon går bussen till Växjö, 08.07 går tåget och 11.36 rullar jag in på Stockholm Central. Där byter jag till pendeltåg och efter två hålllplatser stiger jag av i Årstaberg – fem minuters promenad hemifrån. Om allt går som det ska tar resan mindre än fem timmar från dörr till dörr.

Det är inte mycket men skillnaden är stor och det är en lyx att kunna plocka det bästa av två världar.

Var trivs du bäst?, undrar någon ibland. Tidigare tyckte jag att jag borde ha ett bra svar på både den och andra frågor. I dag vet jag att jag hade fel.

Det finns många frågor som saknar svar – och ännu fler som har vitt skilda svar.

Mina två boplatser fyller helt olika behov – och jag behöver båda för att livet ska vara komplett. Brus vs tystnad, människor vs ensamhet…

Skillnaden mellan borta och hemma blir allt mer ointressant.

Gräset är lika grönt överallt.