Fixa ögonbryn – och plocka ut pension

Som frilans har jag varit min egen chef – och motor – i 25 år. Ingen har talat om vad jag ska göra. Ingen har sagt ifrån när arbetsdagen börjar eller slutar.

För att hålla mig på den s k banan skriver jag att-göra-listor. I veckan läste jag upp den senaste för några kollegor i journalistkollegiet:

”Boka klubblokal i Hägersten, fixa ögonbrynen, boka intervju, sätt upp affischer, gå i pension, anmäl mig till tävlingen Grand Comedy Slam…”

Jag tycker om att jobba. Det är inte det. Men jag är minst lika intresserad av att driva företag som av själva verksamheten. Ibland mer.

Jag tycker det är lättare att hitta på idéer och skapa nätverk – än skriva och leverera text. Men jag gör förstås det också. Annars skulle varken jag eller företaget överleva.

Som komiker ägnar jag mig mer åt fantasi än fakta. Men det är fortfarande listorna som driver mig framåt.

Hur svårt kan det va?

På jakt efter min publik

Efter drygt fyra år på standup-klubbar runt om i landet är det dags att hitta min publik. Men vilka är de? Och var finns de? Ingen aning.

Det är ofta alldeles för lätt att tappa modet och fokusera på svårigheterna. Bli bitter och glömma att livet och verkligheten erbjuder massor av möjligheter. Det gäller bara att hitta dem. Och fånga dem.

I början trodde jag att ingen under 50 skulle tycka att det jag gör är roligt. Men jag hade fel. Många unga tjejer (och en och annan kille) verkar bli inspirerade av att jag tar plats.

En tjej i Göteborg berättade att jag påminde om hennes farmor. En tuff kvinna som gått bort några månader tidigare. Andra säger att de vill bli som jag när de blir gamla. En riktigt bra kväll säger någon att hen inte skrattat så mycket på länge.

De är alla min publik.

Glad publik hos Standup i Hägersten.

Under 2020 vill jag att så många som möjligt ska se min nya föreställning. En ansökan om att få vara med i Kvinnliga Talare och ett nytt samarbete med Still Active är några steg på vägen. Fotsättning följer.

Hur svårt kan det va?

Henne ska jag ha!

Gouache av Kristoffer Nilsson

Det var kärlek vid första ögonkastet. Så fort jag såg henne visste jag att hon måste bli min: De röda läpparna, klänningen – och schwunget (jo, mitt schwung stavas så).

Kristoffer Nilsson som har gjort bilden är inte bara konstnär, illustratör och en begåvad skribent. Han är också en vän. 

Under en tid i kris för länge sedan var han en av dem som lyssnade – och verkligen förstod. Hans berättelse om en sönderslagen stol blev en vändpunkt som visade hur viktigt det är att tillåta sig (mig) leva ut sorg, vrede och vanmakt. För att inte själv gå sönder.

Kristoffers stol ger mig fortfarande styrka. Ibland så mycket att jag kan lyfta en hel elefant.

Hur svårt kan det va?

Livet är för kort för att scrollas bort

Med pinfärskt nyårslöfte i ryggen tar jag itu med mitt ofrivilliga mobilberoende.

Jag orkar inte se fler filtersnygga människor som levt lyckliga med sitt livs kärlek i 1, 5, 10, 20, 30…år. Folk som bara äter vacker mat, chillar i grupp med überglada vänner eller söker ensamheten på en öde strand.

Sagt och gjort. Jag börjar med att ladda ned en app som ska hjälpa mig att hålla koll på missbruket. Det går bra. Sedan ska jag komplettera med inställningar. Det går inte bra.

Skiten hänger sig och ytterligare en dyrbar halvtimme av livet försvann till absolut ingen nytta. Eller glädje.

Nu löser jag det analogt. Hur svårt kan det va?