Back on stage – HURRA!

Back in business.

I torsdags gjorde jag mitt första standup-gig sedan början av mars.

Då – den 5 mars – körde jag min föreställning Hur svårt kan det va? för ett 80-tal skrattsugna eslövsbor i den lokala teaterföreningens regi.

I torsdag – 23 juli – skojade jag för ett 30-tal personer som hittat till Improvisationsstudions utomhusscen på Skånegatan i Stockholm.

Att ställa mig på scen efter så långt uppehåll var inte lätt. Tvärtom. Tänk om jag inte tyckte att det var roligt? Tänk om jag inte var rolig? Tänk om ingen skrattade? Tänk om publiken reste sig och gick?

Okej, några gamla skämt kunde jag plocka fram – och några nya ”skrev sig själva” (tack vare inlägg på bloggen). Men det är mycket annat som också måste klaffa; attityd, pausering, publikkontakt…

Fallgroparna är många och mycket kan gå fel. Men mycket kan också gå rätt.

När stunden väl var inne föll bitarna på plats och 141 dagar av tystnad var som bortblåsta. Mina tio minuter of Fame gick som en dans (nåja, i alla fall tillräckligt bra) och jag hade – KUUUL! Och vill göra det igen, och igen…

Några dagar senare blir jag bönhörd när jag får frågan om jag vill vara värd för några torsdagskvällar i augusti på samma scen. Om jag vill? Jaaaaa!!!

Vilken vändpunkt. Från att bara ha bokningar via bokatvätttid.se börjar kalendern sakta fyllas igen:

Augusti

6 – Sommarscen med Birgita Klepke & vänner (Improvisationsstudion)

20 – Sommarscen med Birgita Klepke & vänner (Improvisationsstudion)

27 – Sommarscen med Birgita Klepke & vänner (Improvisationsstudion)

September

5 Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket (Show på Lund Comedy Festival)

3-5 Comedy Grand Slam (Lund Comedy Festival)

15 Comedybox med Babben Larsson m fl (Standup i Hägersten)

Oktober

23 Hur svårt kan det va? (Linneryd, Tingsryds Riksteaterförening)

November

19 En rolig timme med Appeltofft & Klepke (Tumba, Botkyrka Riksteaterförening)

Ten minutes of Fame

Revansch i blåbärsskogen

Jag är inte en person som plockar bär i skogen. Inte för att jag har något emot skogen – tvärtom. Jag har heller inte något emot bären. Det är bara själva plockandet jag inte gillar. Och pockandet.

Uppvuxen i en familj där allt som gick att ta tillvara skulle tas tillvara blev jag undantaget, antitesen:

”På med gummistövlarna nu ska vi ut och plocka bär”, kunde det låta en solig morgon i slutet av juli.

”Vill inte!”

”Måste du sitta inne och hänga över den där boken när solen skiner?”

”Vill!”

I dag – decennier senare – gav jag upp.

På en stig genom en småländsk skogsremsa gjorde jag det; böjde mig ned och plockade, sjönk ned på huk och plockade, plockade och plockade…

Samtidigt fick jag en dos sprillans ny självinsikt. Plötsligt insåg jag skillnaden mellan denna och alla andra dagar: Jag var ensam och kunde plocka var jag ville, hur jag ville och framför allt – hur mycket (eller lite) jag ville.

I dag var det ingen som ropade: ”Nu har jag plockat min första liter, hur går det för dig?”

Jag gillar att räkna, mäta och jämföra – men jag gillar också att VINNA. Ju sämre förutsättningar desto svalare intresse. Med riktigt låga odds kommer jag inte ens till start.

Att nyplockade blåbär är gott hade jag nästan förträngt.

Rummet i hörnet ruvar på en hemlighet – eller inte

”Vad använder ni huset till? Är det någon som bor här?”

Fönsterputsaren M befinner sig i husets innersta rum – hörnrummet på övervåningen. Han tvekar innan han fortsätter:

”Det känns ju lite creepy…”

”Oj, hur tänker du?”, säger jag och ser mig omkring.

Rummet är i stort sett intakt sedan farmors far köpte huset år 1896. Här har ingen bott eller knappt vistats på ett halvsekel.

Och plötsligt ser jag det som M ser.

Den största chiffonjén är full av saker i olika grader av förfall – eller värdestegring. Vem vet?

En decimetertjock familjebibel flankeras av mors brudklänning från 50-talet.

Vid fönstret står en spjälsäng från samma tid. Bland gamla korgar och krus skymtar skelettdelar, stenar och ett övergivet fågelbo.

Att det är sönernas skatter som deras mormor inte kunnat kasta vet ju inte M. Men när han fått en acceptabel förklaring avrundar han samtalet med att säga:

”Du fattar att du kan hyra ut till tyskar för tiotusen i veckan, va?”.

Jo jag fattar, men det kommer inte att hända. Men om du känner någon som letar efter en en autentiskt miljö för en skräckrulle är jag öppen för förslag.

Hur svårt kan det va?

Bröllopsdag – i nöd och lust

Grattis alla!

I dag är det fest. Vickan fyller 43 och grannen Ann-Marie 90. Det är också 34 år sedan jag blev fru Klepke på norska konsulatet i Rotterdam (det svenska var semesterstängt). I Holland är det borgerlig vigsel som gäller och Harald och Sonja log mot oss från det obligatoriska kungaporträttet.

En timme senare gjorde vi om proceduren på svenska sjömanskyrkan. Det var stekhett och jag svettades svårt i min värendsdräkt (!) med fem lager ylle runt midjan. Vaktmästaren spelade Visa vid vindens ängar av Mats Paulson på gitarr. Efter akten badade vi i ”kyrkans” trädgårdspool.

Löftet att älska varandra i nöd och lust kändes orimligt stort och vi enades om att tona ned den delen av akten.

18 år senare var skilsmässan ett faktum och vi delade på oss. Det var inte lätt – men rätt.

I dag återstår vänskap och två fantastiska söner som på senare tid utökat ”klanen” med både flickvänner och bonusbarnbarn.

Så värt!

Klanen växer.