Efter 30 dagars tystnad kom skrattet

En fika med Malin Appeltofft är mumma för en tappat sug.

”Du har inte bloggat på en hel månad”, är det ingen som har sagt. Men så är det. Och anledningen är lika enkel som tråkig; det har inte funnits något roligt, spännande eller intressant att skriva om. På riktigt.

I slutet av januari halkade jag på en isfläck: PANG! Det gjorde dj..ligt ont och första tanken var: ”Där gick resten av den lösa protesen”. Andra tanken: ”Nu blir jag äntligen opererad”.

Det var två fel av två möjliga. Röntgen och besök hos ortopeden visade att jag ”bara” hade sträckt en ljumske. Så, medan ALLA njöt av solen i skidspår och pulkabackar gick jag runt huset med kryckor och dubbade skor. Första veckan snittade jag på 257 lååångsamma steg per dag.

Sedan vände det.

Inte för att ljumsken läkte, utan för att jag fikade med komikerkollega Malin Appeltofft på Bravo i Liljeholmen. På riktigt, fikade! Och då dyker det plötsligt upp; SKRATTET.

Samma kväll får jag ett mejl från Sara Jägborn som vill starta ett gemensamt Insta-konto med vardagshumor tillsammans med mig och Agneta Stefansson. Absolut! Klart vi ska!

Den 7 september blir det klubbkväll i Hägersten. Den 8 mars är det premiär för humorkontot @sa_tanker_jag. Det kan du följa redan nu. Gör det.

Förra veckan snittade jag på 6048 halvsnabba steg. Snart är det vår.

Från toppen till…?

Hur svårt kan det va? på Scalateatern 4 februari 2020.

Den 4 februari 2020 fyllde jag och föreställningen Hur svårt kan det va? källaren på Scalateatern i Stockholm. Kanske peakade min standup-karriär just där och då.

I dag – ett år senare – sänker regeringen åldersgränsen för andra fasen av Covid19-vaccin från 70 till 65 år. Kanske peakar mitt liv just här och nu.

Nähä, för DÄR varnar FHM för en tredje coronavåg – kanske redan inom några veckor. Och så nya mutationer på det.

Ett år = 365 dagar = 8760 timmar = 525600 minuter = 31536000 sekunder…

Tar det aldrig slut?

Utan publik blir det – ingenting

Entusiasmen är på topp efter Hur svårt kan det va? på Lund Comedy Festival 2019

Vill du hålla en ”föreläsning med komiska inslag” på temat Hur svårt kan det va.? Mejlet kommer från Kvinnliga Talare och uppdraget är en dröm.

Allt är perfekt; målgrupp, upplägg, tid… ja allt, utom att det hela skulle ske digitalt. Jag ber att få tänka på saken men magkänslan skriker: NEEEJ!!!!

Hur svårt kan det va? är en standup-föreställning. Att göra om den till en föreläsning kräver ett annat tonläge och framför allt – publik

Jag har utbildat och föreläst om skrivande i decennier och har alltid försökt att göra det så lustfyllt som möjligt. Personliga reflektioner och anekdoter om egna misslyckanden brukar funka.

En gång lyckades jag så bra att en deltagare skrev i utvärderingen att hen hade ”jätteroligt, men jag hade gärna lärt mig något också”.

Men hur roligt det än blev, var det alltid låååångt ifrån standup. Att få människor att skratta kräver inte bara ett bra innehåll – det kräver också tajming. Bra tajming. Perfekt tajming.

Om inte publiken skrattar är det komikerns (min) uppgift att anpassa det jag säger och gör så att vi kommer i mål. Lättare sagt än gjort – ja, men det går. Men bara om jag ser publiken och deras reaktioner.

Att stå ensam i vardagsrummet och ”skoja till det” framför en skärm känns uppriktigt sagt – förfärligt. Så svaret blev ett enkelt ”tack, men nej tack”.

Med ett vaccin i sikte hoppas jag på nya chanser i det riktiga livet. SNART!

Hjälp mig, innan jag förgås! Utan skratt i ett år försmäktar jag i denna karantän.”

Fritt efter Astrid & Pippi

Allt ljus på mig! Bild från klubben Ridå i Göteborg.

Jag klarar lockdown max 69 timmar

Back on track..?

London, Paris, New York… hur står människor ut med lockdowns i veckor – månader? Tålamod är definitivt inte min starkaste gren. Jag klarar max 69 timmar innan jag får mörka tankar.

Prewious episode:

I höstas lossnade en av mina två höftproteser och sedan dess väntar jag på en ny operation. Något som inte kommer att hända på länge, på grund av du vet vad… så det är bara att gilla läget.

Bita ihop, skaffa kryckor och sänka stegmålet till 8000 om dagen. Enligt min ortoped R kan jag inget göra för att det ska bli bättre, men heller inte något som gör skadan värre. Förutom att bryta benet.

Det går bättre än väntat.

Tills jag i måndags halkar på en isfläck och PANG! slår i den höft jag absolut inte får skada. Ja, det gjorde ont. Ja, jag kunde resa mig (med stöd). Nej, jag kunde absolut INTE gå. J (som turligt nog var med) fick staga upp mig hjälpligt mot ett träd och skynda hem efter kryckorna.

R ger mig en dropin-tid på röntgen nästa förmiddag och tar emot mig samma dag. Hurra för svensk sjukvård!!

Och hurra för att plåtarna visar att protesten sitter exakt lika snett som innan och att – bäst av allt – inget ben är brutet. Däremot är leden stukad och det gör jäv..igt ont så fort jag försöker stödja på benet. Någon utgång i det vackra vintervädret är inte att tänka på.

Istället tar jag mig rastlöst mellan rummen – ett steg i taget – medan humöret sjunker i takt med att jag inser vidden av min oförmåga. 15 minuter blankt på sex meter mellan säng och toalett, be om hjälp – alt hälla kaffet i en termos och bära det i fickan mellan kök och soffa. Att det kan vara så vidrigt att inte kunna gå ut.

Förrän idag.

Med ett par akutbeställda ice-bugs på fötterna lyckas jag både klara trappan och gå runt halva huset (600 steg). Toppar med ett rörlighetspass framför TV:n och känner mig ”stolt men inte nöjd”.

Fortsättning följer…