Från blyg baby till bitchig tant

Tycker du att jag ser sur ut? Jo erkänn, ALLA gör det. Och har alltid gjort.

I dag – när det finns bokstavskombinationer för det mesta – inser jag att jag lider (?) av RBF – Resting bitch face. Det betyder att mitt ansikte i viloläge signalerar irriterad, dömande och uttråkad. Full pott!

På drygt 60 år har jag utvecklas från ett blygt och truligt barn till en bitchig tant-komiker.

Här krävs ett förtydligande (och ett semikolon); Jag ÄR inte sur men ser sur ut. Som salt i såret kan jag inte heller le eller skratta på beställning.

Såvitt jag vet finns det bara två bilder där jag skrattar naturligt. Båda är tagna under psykosliknande sammanbrott i slutet av långa fotosessioner tillsammans med kollegorna S respektive M.

Trots att jag inte känner igen mig själv (eller kanske just därför) gillar jag bilderna. Efter att ha klippt bort kollegorna har jag också använt dem som profilbilder på statistsajter (OBS aldrig på dejtingdito) och i diverse PR-sammanhang.

Bra idé? Inte alltid!

Inte för att ingen vill anlita mig – utan för att det är just SKRATTET de vill ha. Och det är i princip det enda jag inte kan leverera. Speciellt inte på kommando.

Ju mer fotograferna tjatar – desto surare blir jag.

Jag begär inte att kunna ”fyra av ett strålande leende”, men som komiker skulle det kännas bra att åtminstone se ut som om jag liiite roligt.

Hur svårt kan det va?

Andra chansen tvingade mig upp i sadeln igen

Bildtext överflödig.

Att sköta en blogg kräver sin kvinna och jag erkänner, jag har varit slapp. Du som följer mig undrar så klart hur det går med mina missade erbjudanden och uteblivna jobb.

Tack för frågan, det går bra och jag har fullt upp (för första gången sedan i mars).

De vanliga skribentjobben är tillbaka och jag har tagit en frivillig paus med standup under oktober på grund av smittläget. Vill INTE och har inte tid att vara sjuk.

I november har jag flera roliga gig inbokade i bland annat Uppsala, Västerås, Hässleholm – och Stockholm.

Ett av dem är min och komikerkollega Malin Appeltoffts klubb Comedybox i Hägersten den 12 november med bland andra Tobias Persson. Förra kvällen hade vi Babben som gäst och Hägersten levererade en lika fin publik som vanligt. Hoppas på samma respons även denna gång.

Jaja, men hur gick det med allt det andra, undrar du otåligt.

Okej då, med selftapen gick det som väntat – jag kvalade inte in. Men jag fick ett personligt tack för mitt ”ovanligt kreativa bidrag”. En liten seger är också en seger.

När det gäller den missade möjligheten att delta i en SVT-produktionen fick jag en andra chans som ”tant” i en annan sketch. Sååå – i dag tillbringade jag tre tidiga morgontimmar i ett folktomt köpcenter iförd päl s, pärlor och huckle.

Allt för konsten!

Hur svårt kan det va?

Jag tar selftape till en ny nivå

Mycket nöjd med min utgångsposition.

För några dagar sedan skrev jag om en missad provfilmning. Men jag får en andra chans:

– Kan du skicka en selftape?, skriver rollbesättaren i går.

– Självklart, svarar jag och googlar.

Selftape är en filmad scen som skådespelaren gör på egen hand, oftast med mobiltelefonen, och skickar in till castaren/rollbesättaren.”

Jag fattar.

Jag vet inte hur andra wannabe-skådisar/statister tänker, men jag antar att många vill framstå så bra, snygga, coola och vettiga… som möjligt.

Jag tvingas tänka tvärtom.

Mitt ”problem” är att jag är i Småland med en garderob full av duger-att-jobba-i-trädgården-med-kläder, en torr mascara och ett alldeles för rött läppstift. This is it!

Det visade sig att jag inte bara skulle göra några ”prator” utan också agera – med och utan repliker.

Nya problem.

Jag är ensam i huset och praktiskt taget ensam i hela byn. Räddningen är att M, som har en stuga några mil söderut, har bjudit mig på middag.

Efter revbensspjällen med potatisgratäng kan hon tänka sig att ta min mobil och filma medan jag går omkring med en plastback under armen och låtsas stöta ihop med påhittade arbetskamrater.

Allt känns så orimligt onaturligt att vi nöjer oss med en tagning.

Tyvärr råkar jag gå ur bild några gånger och nästan alla repliker dränks av ljudet från sjön. Men allt och alla kan inte vara perfekta så jag skickar filmen.

Hur svårt kan det va? Jättesvårt!

Klantigt att ramla ur bild?

Plötsligt händer det – men inte mig

Lång dags färd mot – vaddå?

Att vara frilansskribent och leverera scenkonst kräver olika tempo. Det blev extra tydligt den senaste veckan.

Halva september har jag ägnat åt att leta efter rätt intervju-person till ett nytt skrivuppdrag. Mejlat och ringt, talat in meddelande, hänvisats vidare – och väntat, väntat, VÄNTAT!

I måndags lämnade jag Stockholm för att tillbringa en och en halv vecka i huset i Småland. Det går det precis lika bra att vänta härifrån och medan jag väntar passar jag på att klippa ner perenner, leta svamp och frossa i distans.

Då – efter ”evigheter” av tystnad – plingar det till i mobilen. På bara några dagar får jag två oväntade propåer om nya spännande uppdrag:

• medverka i en sketch för en ny SVT-produktion

• provfilma för ett roligt reklamjobb

Kul, tänker du. Icke. Nu är det plötsligt bråttombråttom. Sketchen spelas in i dag (torsdag) och provfilmningen är på söndag.

Kanske hör Gud bön, men hon är en usel agent.

Hur svårt kan det va att hålla koll på min kalender?

Distansfrossa!