Den som rest har något att berätta

Fler människor än fladdermöss i en annan tid.

För fyra år sedan – i en annan tid – tog jag och tre ladies färjan från Stockholm till Helsingfors. Därifrån tog vi tåget till Moskva. Efter fjorton dagar – med stopp i Ulan Bator – kom vi till Peking.

Yngste sonen L gjorde samma resa när han var typ 21. Vi hade nyss fyllt 60. Det är olika.

Såvitt jag vet kom ingen i ”min” grupp hem med en valhänt tatuering gjord av en ”vän” i kupén bredvid. Om jag minns rätt hade L och hans sällskap heller inga synpunkter på vare sig komfort eller hygien.

Själv blev jag golvad av stanken på tågets rostfria toalett, medan andra var mer skeptiska inför britsarnas loppiga filtar. Alla var överens om att den ryska personalen vunnit på att en charmkurs.

Efter 4-5 dygn utan täckning befann vi oss i dvala och hade definitivt klippt banden till Sverige. Trodde vi – men icke.

Home sweet home i Mongoliet.

Av en olycklig slump hade vi valt exakt samma resrutt som en grupp svenskar från ”Rosa Bussarna”. Den goa känslan av att ha sovit i en mogolisk jurta dämpades betydligt av att äta frukost med ett gäng välgödda svenska medelålders män som tvångsmässigt måste berätta hur mycket pengar de tjänar och vilka länder har varit i.

Som grädde på det så kallade moset skymtade vi otippat Måns Zelmerlöw på stortorget i Ulaanbataar – 743 mil hemifrån.

I Peking såg vi inga fladdermöss och höll absolut ingen distans.

Häromveckan tog jag och J Mälartåget till Strängnäs. Sedan åkte vi hem.

Vi såg ingen vi kände igen.

Den gamle och kvarnen (i Strängnäs).

Konsumentmakt utan muskler

Inleder arbetsveckan med ett surt mejl till tidningen Fokus. Inte för att tidningen är dålig. Tvärtom. Utan för att de – fem månader efter betalad prenumeration – fortfarande inte lyckas leverera den.

Okej, jag ska inte överdriva – en (1) tidning har jag fått med ordinarie utdelning och ytterligare en i ett kuvert efter sjätte eller möjligen sjunde påstötningen. Eftersom jag har betalat för tolv tidningar är det tio kvar.

Fortsätter dagen med att kolla om Booking.com möjligen har svarat på min senaste komplettering för att få tillbaka pengar från ett hotell i Lugano som brutit mot sina egna villkor.

Hotellet var avbokningsbart fram till 24 timmar innan ankomst men när jag (pga du vet vad…) avbokade med minst en månads marginal hade de redan nypt pengarna.

Booking.com kan märkligt nog inget göra, men uppmanar mig att kontakta hotellet direkt. Jag gör så men får varken svar på mejl eller telefon. Surprise!

Ny kontakt med B som håller med om att jag har rätt att få pengarna tillbaka och ”kanske kan hjälpa till” – om min bank skriver ett intyg på att pengarna faktiskt har dragits.

Ett sådant är inte svårt att få, men när det är inskickat behöver B ett intyg som visar det dragna beloppet i lokal valuta. Om banken inte kan ta fram ett sådant behöver de ett intyg på att de inte kan det.

Oklarheterna hopas, men jag tar ny kontakt med banken som skriftligt meddelar att de inte har uppgiften i lokal valuta. Detta vidarebefordras till B – som fortfarande inte har svarat.

När jag försöker skaffa lite muskler genom att ringa Konsumentverkets rådgivningslinje Hallå Konsument! får jag rådet att göra en anmälan till verkets europeiska motsvarighet.

Orka!?

Fortsättning följer…

Skål för att vi är så himla bra!

Anna-Lisa Gustavii, jag och Elin Almén är sjukt nöjda efter en väl genomförd föreställning i Lund.

Så är den över; årets corona-anpassade humorfestival i Lund. En eloge till arrangören Anagram och alla volontärer som gjorde det möjligt för både komiker och publik att hålla avstånd – och ändå umgås och ha roligt.

Vår sprillans nya föreställning Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket lockade fullt hus och publiken hade minst lika roligt som jag och kollegorna Elin Almén och Anna-Lisa Gustavii. Nu hoppas jag verkligen att vi kan köra den igen så att fler får se hur bra vi är. Bara att kavla upp ärmarna och sätta igång PR-maskineriet alltså.

Det är både vi och föreställningen värd. Idén att låta tre roliga kvinnor från tre generationer tillsammans utforska livets olika skeden är helt enkelt briljant.

Gemensamt är att vi började med standup ungefär samtidigt. Den lilla, lilla skillnaden är att Elin var runt 20, Anna-Lisa runt 40 och jag 60 när det begav sig.

För mig – född i mitten av 50-talet – tog det alltså 60 (!) år innan det kändes rimligt att breda ut vingarna och ta plats. För 70-talisten Anna-Lisa var startsträckan inte lika lång och för 90-talisten Elin var det ”bara att köra igång”.

Förenklat? Jo, kanske! Men om det stämmer visar det ändå att kvinnor, flickor och tjejer har bättre självförtroende och högre ambitioner idag än när jag var ung (yngre). Heja dem!

Till sist några ord om tävlingen Grand Comedy Slam. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen; jag anmälde mig inte för nöjet att tävla – utan för att vinna. Men så blev det inte – jag blev utslagen redan i semifinalen.

Jaja, jag vet att det är bra att komma dit, men om jag har gett sig in i leken vill jag faktiskt leken vinna.

Sån är jag.

En riktigt dålig förlorare.

Jag lever som jag lär – ta mig fan!

Min förra text handlade om att välja både och – istället för antingen eller. Och på tåget från Växjö till Lund inser jag att jag lever mitt liv precis som jag villl leva.

Sedan i måndags har jag bott i huset i Broaryd i Småland. Jag har nästan bara umgåtts med far – G, snart 92. Vi har löst korsord, ätit gott och pratat om sjukdom och döden, döden.

Huset!

Jag har plockat svamp och – med hjälp av såg och häcksax – börjat bygga mitt eget Nimis. Inte av drivved vid havet utan av forsythia, syrén, cypress med inslag av bolltistel och älggräs i kanten på en åker.

Nimis in progress.

I morse tog jag buss 215 till Växjö för att byta till Öresundståget till Lund och Lunds Comedy Festival. Jag ska bo på hotell, umgås med komiker, äta gott och skämta om döden, döden. Bland annat.

I morgon är det ”premiär” på föreställningen Singetjejen. Morsan och Sista Rycket. I kväll ska jag tävla i Grand Comedy Slam.

Inte för att det är särskilt roligt att tävla – utan för att vinna.

To be continued!

Hur det än går i helgen var i alla fall publiken på genrepet i extas.