I dag kan jag ha räddat liv

#geblodisommar2020 triggar dopaminet

Efter månader av tystnad får jag äntligen ett uppdrag – från Blodcentralen Skanstull. Som tur är befinner jag mig i Stockholm och kan inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa en måndagsförmiddag.

Jag förbereder mig genom att ta på min blodgivartröja med halvlång ärm som går lätt att kavla upp (rutin!). Jag går till mottagningen längs Årstaviken. Steget är spänstigt, så här bra har jag inte mått på länge.

På plats fyller jag i en hälsodeklaration och gläds åt hur många sjukdomar jag inte har och hur många mediciner jag inte behöver. Jag erkänner sanningsenligt att jag sedan förra gången varken tatuerat mig, tagit droger eller sålt sex.

På britsen känner jag mig som en superhjälte och kramar det röda platshjärtat hårt för att blodet ska rinna bättre, fortare. Ler överseende mot en ung man med motorcykeloverallen neddragen till midjan på britsen bredvid. Han känner sig lite yr och för att inte svimma får han hjälp att lägga upp benen på en stor kudde.

– Hur går det för dig? Hur mår du, frågar personalen mig.

– Det går strålande, jag mår prima, svarar jag.

Enda beviset!

Fyra deciliter senare äter jag en renklämma, dricker en smootie och avslutar med en kaka som smakar kokos. Regionen (?) bjuder.

Istället för att välja en bok, ljusstake eller kopp i present skänker jag motsvarande värde till Läkare utan gränser. Bekräftelsen är total, dopaminet på topp och självgodhet mitt mellannamn.

Med hjältemanteln muntert flaxande kring axlarna släntrar jag hemåt genom Tantos koloniträdgårdar med behagfulla stopp på varje ledig parkbänk.

Som om inte detta vore nog, kommer jag när som helst att få ett sms där det står: ”Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar Blodcentralen”.

#geblodisommar2020

Hur svårt kan det va?

Sakta jag går genom Tanto…

Ny föreställning efter ett halvår i comedy-karantän

Den 5 september händer detta i Lund.

Att köra standup är som att jympa. Vidrigt innan, okej medan det pågår – och underbart efteråt. Antingen för att det faktiskt har gått bra eller bara för att jag lyckades tvinga mig själv över motståndspuckeln.

I dag är det exakt fyra månader sedan mitt senaste gig. Den 5 mars var jag hos teaterföreningen i Eslöv med min föreställning Hur svårt kan det va?. Några veckor senare skulle jag ha uppträtt på ett seniorevent i Kalmar. Det skulle bli det första av flera över hela landet men av det blev det ingenting.

Och ingenting har det varit sedan dess. Nada. Eftersom jag dessutom har vistats i avfolkade miljöer har jag inte heller sett eller upplevt något som kan omformas till ett skämt. Då går det – precis som med jympan – snabbt innan ”lusten” försvinner.

Men jag litar på att den kommer tillbaka. Det måste det göra. Om ytterligare två månader – den 5 september – ska jag delta i Lund Comedy Festival med den nya föreställningen Singeltjejen, Morsan och Sista Rycket.

En helt igenom lysande idé där en 90-talist, 70-talist och 50-talist ger var sig bild av livet och läget.

”Ålder är mer än bara en siffra, säger dom. Men vad betyder det – egentligen?
Den frågan försöker komikerna Elin Almén (90-talist), Anna-Lisa Gustavii (70-talist) och Birgita Klepke (50-talist) svara på i en gemensam standup-föreställning. Bättre eller sämre är det ingen som vet. Men en sak är säker – det blir annorlunda”
, skriver vi i programmet.

Eftersom Elin och jag bor i Stockholm och Anna-Lisa i Göteborg kommer vi bara att träffas en gång innan ”premiären”. Tur att Elin inte bara är komiker utan också improvisatör – och dessutom min före detta improlärare.

Vi kommer helt enkelt att ”go with the flow” och allt kommer att bli svinbra.

Hur svårt kan det va?

Om du har vägen förbi Lund så köp en corona-anpassad biljett vettja!

Änglagård – the true story

Hon glider in i byn med armarna om Rikard Woolf. Det är sommar, de är otroligt snygga – och coola. Hon skakar ut håret, skrattar och vinkar åt grannarna. Motorcykeln har en mycket hög framgaffel.

Jag tar Snälltåget till Växjö och byter till buss 215 mot Rävemåla. Stiger av vid hållplats Broaryd, torkar svetten från min kortklippta nacke och börjar gå längs grusvägen. Grannen kör förbi med sin traktor. Vi vinkar.

Hon och Rikard bjuder till fest och alla deras coola kompisar är. Det är också Gottfrid och Ivar.

Jag bjuder Gert, 91, på midsommarsill och dricker kaffe med honom och Allan, 90. Med påkallat säkerhetsavstånd. Inga coola kompisar dyker upp.

Distansfika med Gert och Allan.

Hon binder av olvon (!) en midsommarkrans och svävar ut över ängarna i en klänning av flortunt linne med hemknypplade spetsar (här kan det tänkas att jag lämnar förlagan en aning, men du fattar vad jag menar!)

Jag drar på mig mors gamla shorts, ett urtvättat HM-linne och greppar ovant en lie. Det blir inte snyggt men jag lyckas bana väg fram till huset.

1-0 till mig.

Hon tar en korg och går ut i trädgården för att klippa rosor. Hon bär en ny klänning av flortunt linne med hemknypplade spetsar. Vinden smeker hennes bara armar.

Jag tar en sekatör och röjer fram en övervuxen klätterros. Kommer ut ur busken med sönderrivna armar och en fästing bakom höger öra (sommarens nionde).

1-0 till rosen!

Hon blir dumpad (obs i en annan film) och gråter bort nästan all mascara, men är fortfarande otroligt snygg.

Jag biter ihop. Min mascara har torkat.

Hur svårt kan det va?

Jag for ner till far.

Änglagård minus Rickard W och Helena B.

Det regnar i Småland och i Stockholm skiner solen. Kanske var det en usel idé att lämna staden för att återgå till ”ursprungsflocken” i sommar?

Men nej, det inte var ju inte vädret som gjorde att jag bestämde mig. Det var ett virus – och risken att smittas eller smitta. En ”detalj” som är lätt att glömma på en plats där social distans är lika naturlig som att solen går upp. Och ned.

Mitt barndomshem. Min fars barndomshem. Min farmors barndomshem. Att byta lägenheten i Årsta mot gården i Broaryd är som att sväva fritt mellan generationer.

Huset.

Min dator är placerad i det rum som var min farmors kök. När jag föddes bodde hon på övervåningen med sin mor Hilda. Jag minns inget om hur det var att bo fyra generationer under samma tak, men en sak är säker: generationsboende är INTE mig grej.

Utanför fönstret, på andra sidan grusvägen, finns sädbon, vedbon, vagnbon, logen och lagårn. Bakom jordkällaren skymtar det gamla hönshuset – numera ombyggt till ”lillstuga”.

Hönshuset aka ”lillstuga”.

Fjädervagn, grimmor, hammarskaft, kökssoffa, kaninburar… överallt står, ligger och hänger föremål som generationer före mig har sparat. Inte för att de var sjukliga samlare, utan för att det var synd att kasta sådant som kan användas. En skatt för kommande generationer som upptäcker nya möjligheter – och nya värden.

I jämtländska Undersåker har min brorsdotter byggt en sänggavel av ”hökrakar” och på golvet i en husbåt på Djurgården ligger mors hemvävda mattor. Och hos esteten i Hammarby Sjöstad hänger en 50-talsaffisch från konstcirkeln i byn.

I går gick jag förbi min första arbetsplats, Kooperativa, Ett slitet hus som har stått öde i många år. Nu har en barnfamilj flyttat in och mannen som putsar på fasaden pratar bättre svenska än jag någonsin kommer att prata arabiska.

Liksom jag sorterar han innehållet i bodar och förråd; kasta, sälja, spara. Kanske kan vi samåka till ÅVC eller Kupan endera dan.

Stopp! Det behövs inte mer regnvatten i karet.

Lästips: Karin Smirnoffs lysande trilogi Jag for ner till bror, Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Om du inte har läst dem – gör det!