Vissa böcker hamnar i brännbart

Min bokhylla efter sanering av såväl damm som skräp.

En utrensning i mina bokhyllor förvandlas oväntat från harmlöst städprojekt till terapi. Under åren från 20 till, låt oss säga, 30 verkar jag ha varit i det närmaste besatt av manliga bräckliga egon; Per Gunnar Evander, Lars Ardelius, PC Jersild – bara för att nämna några. Det räcker att läsa baksidestexterna!

Ett exempel: ”De kvinnor Thomas blir gift med har förstått att spela på hans i barndomen grundade skuldkänslor. De gråter, kallar honom ansvarslös och hotar med självmord när han försöker bli fri från dem.”

Ett annat: ”Alltsammans börjar när Harriet lämnar honom. Rickard Hansson är 29 år och lärare, och de har levt tillsammans i sju månader när hon ger sig av. Tomheten och längtan efter Harriet börjar bryta ned honom, även rent fysiskt.”

Ett tredje: ”Sällskapsdjuret heter Krister och är en ung man med författardrömmar. Krister försörjer sig på möten med kvinnor på ett hotell i Stockholm, Krister är gigolo. Detta är berättelsen som Krister och två av dessa kvinnor, båda medelålderns: Carmen, framgångsrik mexikansk tandläkare, gift med en svensk och Ann Britt, finländsk sångerska med svårhanterliga alkoholproblem. Båda lever hektiska och ”intressanta” men känslofattiga liv. Genom förhållandet till Krister hoppas de få en klarare bild av sig själva som människor.”

Jo, de är många och det lönar sig inte att tänka på hur all denna manliga självömkan har format den kvinna som blev jag. Men det är intressant.

Jag har inte bara läst böckerna, jag har också packat ned dem och packat upp dem vid varje flytt de senaste 30 åren. Men är är det slut. Thomas, Per-Gunnar, Rickard, Lars och Krister. Nu ligger era berättelser där de hör hemma – i brännbart.

Och jag andas fritt i rummet.

PS Som tur är blev jag varken framgångsrik tandläkare eller sångerska med svårhanterliga alkoholproblem.

Fixa ögonbryn – och plocka ut pension

Som frilans har jag varit min egen chef – och motor – i 25 år. Ingen har talat om vad jag ska göra. Ingen har sagt ifrån när arbetsdagen börjar eller slutar.

För att hålla mig på den s k banan skriver jag att-göra-listor. I veckan läste jag upp den senaste för några kollegor i journalistkollegiet:

”Boka klubblokal i Hägersten, fixa ögonbrynen, boka intervju, sätt upp affischer, gå i pension, anmäl mig till tävlingen Grand Comedy Slam…”

Jag tycker om att jobba. Det är inte det. Men jag är minst lika intresserad av att driva företag som av själva verksamheten. Ibland mer.

Jag tycker det är lättare att hitta på idéer och skapa nätverk – än skriva och leverera text. Men jag gör förstås det också. Annars skulle varken jag eller företaget överleva.

Som komiker ägnar jag mig mer åt fantasi än fakta. Men det är fortfarande listorna som driver mig framåt.

Hur svårt kan det va?

På jakt efter min publik

Efter drygt fyra år på standup-klubbar runt om i landet är det dags att hitta min publik. Men vilka är de? Och var finns de? Ingen aning.

Det är ofta alldeles för lätt att tappa modet och fokusera på svårigheterna. Bli bitter och glömma att livet och verkligheten erbjuder massor av möjligheter. Det gäller bara att hitta dem. Och fånga dem.

I början trodde jag att ingen under 50 skulle tycka att det jag gör är roligt. Men jag hade fel. Många unga tjejer (och en och annan kille) verkar bli inspirerade av att jag tar plats.

En tjej i Göteborg berättade att jag påminde om hennes farmor. En tuff kvinna som gått bort några månader tidigare. Andra säger att de vill bli som jag när de blir gamla. En riktigt bra kväll säger någon att hen inte skrattat så mycket på länge.

De är alla min publik.

Glad publik hos Standup i Hägersten.

Under 2020 vill jag att så många som möjligt ska se min nya föreställning. En ansökan om att få vara med i Kvinnliga Talare och ett nytt samarbete med Still Active är några steg på vägen. Fotsättning följer.

Hur svårt kan det va?

Henne ska jag ha!

Gouache av Kristoffer Nilsson

Det var kärlek vid första ögonkastet. Så fort jag såg henne visste jag att hon måste bli min: De röda läpparna, klänningen – och schwunget (jo, mitt schwung stavas så).

Kristoffer Nilsson som har gjort bilden är inte bara konstnär, illustratör och en begåvad skribent. Han är också en vän. 

Under en tid i kris för länge sedan var han en av dem som lyssnade – och verkligen förstod. Hans berättelse om en sönderslagen stol blev en vändpunkt som visade hur viktigt det är att tillåta sig (mig) leva ut sorg, vrede och vanmakt. För att inte själv gå sönder.

Kristoffers stol ger mig fortfarande styrka. Ibland så mycket att jag kan lyfta en hel elefant.

Hur svårt kan det va?