Från toppen till…?

Hur svårt kan det va? på Scalateatern 4 februari 2020.

Den 4 februari 2020 fyllde jag och föreställningen Hur svårt kan det va? källaren på Scalateatern i Stockholm. Kanske peakade min standup-karriär just där och då.

I dag – ett år senare – sänker regeringen åldersgränsen för andra fasen av Covid19-vaccin från 70 till 65 år. Kanske peakar mitt liv just här och nu.

Nähä, för DÄR varnar FHM för en tredje coronavåg – kanske redan inom några veckor. Och så nya mutationer på det.

Ett år = 365 dagar = 8760 timmar = 525600 minuter = 31536000 sekunder…

Tar det aldrig slut?

Utan publik blir det – ingenting

Entusiasmen är på topp efter Hur svårt kan det va? på Lund Comedy Festival 2019

Vill du hålla en ”föreläsning med komiska inslag” på temat Hur svårt kan det va.? Mejlet kommer från Kvinnliga Talare och uppdraget är en dröm.

Allt är perfekt; målgrupp, upplägg, tid… ja allt, utom att det hela skulle ske digitalt. Jag ber att få tänka på saken men magkänslan skriker: NEEEJ!!!!

Hur svårt kan det va? är en standup-föreställning. Att göra om den till en föreläsning kräver ett annat tonläge och framför allt – publik

Jag har utbildat och föreläst om skrivande i decennier och har alltid försökt att göra det så lustfyllt som möjligt. Personliga reflektioner och anekdoter om egna misslyckanden brukar funka.

En gång lyckades jag så bra att en deltagare skrev i utvärderingen att hen hade ”jätteroligt, men jag hade gärna lärt mig något också”.

Men hur roligt det än blev, var det alltid låååångt ifrån standup. Att få människor att skratta kräver inte bara ett bra innehåll – det kräver också tajming. Bra tajming. Perfekt tajming.

Om inte publiken skrattar är det komikerns (min) uppgift att anpassa det jag säger och gör så att vi kommer i mål. Lättare sagt än gjort – ja, men det går. Men bara om jag ser publiken och deras reaktioner.

Att stå ensam i vardagsrummet och ”skoja till det” framför en skärm känns uppriktigt sagt – förfärligt. Så svaret blev ett enkelt ”tack, men nej tack”.

Med ett vaccin i sikte hoppas jag på nya chanser i det riktiga livet. SNART!

Hjälp mig, innan jag förgås! Utan skratt i ett år försmäktar jag i denna karantän.”

Fritt efter Astrid & Pippi

Allt ljus på mig! Bild från klubben Ridå i Göteborg.

Jag klarar lockdown max 69 timmar

Back on track..?

London, Paris, New York… hur står människor ut med lockdowns i veckor – månader? Tålamod är definitivt inte min starkaste gren. Jag klarar max 69 timmar innan jag får mörka tankar.

Prewious episode:

I höstas lossnade en av mina två höftproteser och sedan dess väntar jag på en ny operation. Något som inte kommer att hända på länge, på grund av du vet vad… så det är bara att gilla läget.

Bita ihop, skaffa kryckor och sänka stegmålet till 8000 om dagen. Enligt min ortoped R kan jag inget göra för att det ska bli bättre, men heller inte något som gör skadan värre. Förutom att bryta benet.

Det går bättre än väntat.

Tills jag i måndags halkar på en isfläck och PANG! slår i den höft jag absolut inte får skada. Ja, det gjorde ont. Ja, jag kunde resa mig (med stöd). Nej, jag kunde absolut INTE gå. J (som turligt nog var med) fick staga upp mig hjälpligt mot ett träd och skynda hem efter kryckorna.

R ger mig en dropin-tid på röntgen nästa förmiddag och tar emot mig samma dag. Hurra för svensk sjukvård!!

Och hurra för att plåtarna visar att protesten sitter exakt lika snett som innan och att – bäst av allt – inget ben är brutet. Däremot är leden stukad och det gör jäv..igt ont så fort jag försöker stödja på benet. Någon utgång i det vackra vintervädret är inte att tänka på.

Istället tar jag mig rastlöst mellan rummen – ett steg i taget – medan humöret sjunker i takt med att jag inser vidden av min oförmåga. 15 minuter blankt på sex meter mellan säng och toalett, be om hjälp – alt hälla kaffet i en termos och bära det i fickan mellan kök och soffa. Att det kan vara så vidrigt att inte kunna gå ut.

Förrän idag.

Med ett par akutbeställda ice-bugs på fötterna lyckas jag både klara trappan och gå runt halva huset (600 steg). Toppar med ett rörlighetspass framför TV:n och känner mig ”stolt men inte nöjd”.

Fortsättning följer…

I fredags var vi på krogen – fatta!

Femton år senare.

Var det nödvändigt? Nej, absolut inte. Men det var skönt att äntligen få gå ut i staden som en helt vanlig människa. Anledningen till detta restriktionstrots var att J och jag träffades för exakt 15 år sedan.

Januari 2006 – en kall och snöig eftermiddag på Mosebacke torg.

Jag har mörkblå skepparkavaj, slitna jeans och ljusbruna mocka-boats och halkar fram med dubbla kryckor. Jag har bytt vänster höftled en månad tidigare och borde förstås stanna hemma – men ”nöden” har ingen lag. Missar jag den här chansen står det tusen andra i kö på nätet.

J står med ryggen mot mig och pratar i telefon. Han föreslår han en krog i närheten – som visar sig vara stängd. Eftersom min rörlighet är begränsad hamnar vi på Esperia på St Paulsgatan. Det blir en bra kväll.

Januari 2021 – en kall och snöig eftermiddag är mycket annorlunda. Annat oförändrat.

Esperia finns kvar, men med begränsade öppettider på grund av du vet vad…

Vi åker kommunalt (med munskydd på grund av du vet vad…) eftersom J har skrotat bilen – för klimatets skull.

Jag har bytt den blå militärkavajen mot en knallgul kappa och mockaskorna mot ett par röda grova kängor. J har samma vinterjacka.

J äter bläckfisk och ett souvlakispett med fläskkött. Jag äter skaldjur och halloumi-spett.

Vi dricker whiskey sour. Det blir en bra kväll.